Terapi

Ikväll har varit en sådan där tom kväll. En utdragen, långsam kväll utan någon som helst mening, där en svag känsla av ångest ligger kant i kant med min brist på motivation. Jag har en förmåga att stundvis kunna dra ner mig själv av relativt onödiga skäl. Att fylla mig själv med uppgivenhet. Ikväll hittade denna ihåligt ekande känslan en väg in genom min oförmåga att fokusera mig. Det finns saker som jag ska göra, som jag måste göra. Men ändå känner jag att jag bara står och stampar på samma plats, så att jag långsamt sliter ut marken under mig till den punkt att den ger vika. När jag väl sätter mig för att ta tag i det så blir det ändå inte någonting gjort. Även om jag vill få det ur vägen, så att jag kan tänka på annat för en stund.

Jag vet inte, hjälplös känns som rätt ord att beskriva det, även om jag vet att det inte stämmer. Jag vill och försöker, men ändå ser jag bara hur alla måsten och förväntningar tyst smyger sig närmare. Jag har tiden, jag har tillfällena, men jag tar inte vara på dem. Istället sitter jag här och känner hur jag gör allt förutom det jag egentligen satte mig för att göra. Prestationsångest förkroppsligad.

Herregud, jag har blivit emo-bloggare.