Att vissla

För ungefär 20 minuter sedan gick jag hem från skolan, och tog då sällskap med Karin i klassen. Vi gick och pratade om allt och inget, fram tills dess att vi kom fram till hennes lägenhet och våra vägar skiljdes åt. Den sista biten fick gå helt själv, och för att inte känna mig alltför ensam, så började jag vissla.

Jag visslade och visslade, högt och ljudligt. Jag visslade högre än vad man vanligtvis gör när man går ensam och visslar för sig själv, men brydde mig inte om det. Istället försökte jag vissla högre, så att alla skulle höra mig. Även om jag inte mötte någon, så kände jag att bristen på människor stirrade på mig. Jag var i centrum av ingenting, och höll en konsert för mig själv. Det var mitt sätt att leva lite farligt för en stund, och bara njuta av livet.

Det var en speciell stund jag hade där, helt för mig själv. Sinnesfrid.