Dead Space

När det kommer till TV- och datorspel är ingen stor fantast, det vill jag inte påstå. Jag gillar att spela lite då och då, men det blir sällan mer än så. Jag tröttnar så fort på spel, så tiden läggs oftast på annat. Nu har jag dock fått spelet Dead Space till Xbox 360, och har börjat spela det. Tanken var att jag skulle ha Victor vid min sida, eftersom mitt svaga hjärta inte riktigt klarar av dessa spel. Tyvärr blev det inte så, eftersom han inte kände sig riktigt kry, så jag har suttit här och spelat själv en stund.

Jävlar i helvete. Det dröjer inte alltför länge innan själva spelet sätter igång, så jag var inte riktigt beredd på det när det väl skedde. Jag hade bara lärt mig vilken knapp man skulle trycka på för att springa fort, och denna knappen är ganska dumt placerad så jag hittar den aldrig direkt. Varje gång det dyker upp ett monster som jag inte vill bekanta mig med, så letar jag panikslaget efter springknappen och känner hur hjärtat pumpar snabbare. Alltid samma visa. Egentligen borde jag inte spela denna sortens spel, men på något vis blir det alltid att jag sätter mig med dem ändå.

Just nu har jag spelet pausat, eftersom jag nyss smög runt i en kuslig korridor, tills dess att allt ljus släcktes och det blev bäcksvart. Då vågade jag inte mer.