Ladbrokes

Här sitter jag på en lektion i Flash och tittar runt på Ladbrokes för att se vad det finns för någonting som man kan satsa pengar på. Tro inte att jag skulle få för mig att sätta några pengar, det är mer för att fördriva tiden. Det som är roligt med Ladbrokes är att det inte bara är sport som man kan förlora pengar på, utan i princip vad som helst. Till exempel så kan man sätta pengar på saker som berör Kronprinsessan Victorias bröllop, eller kanske på politiska val.

När jag sedan tittar vidare så hittar jag dessutom att man kan satsa pengar på vilken deltagare i den finska Miss Finland 2009 som man tror kommer vinna. Högst odds just nu har Ulla Mattsson. Någonting i mig säger att detta på något vis måste betyda att hon är fulast i tävlingen. För så måste det väl vara? Den som är minst trolig att vinna i en skönhetstävling måste väl ändå vara den som är minst vackrast, den som föll på ansiktet som barn.

Detta gjorde att jag var tvungen att testa min teori. Jag gick in på Google och gjorde en bildsökning på Ulla Mattsson. Resultatet fick mig att nicka förstående. Ful är väl fel ord att använda, men låt oss säga att finska skönhetstävlingar inte riktigt håller någon vidare standard.

Nu kanske jag borde sätta igång med Flash igen.

Småländskan och matlagningen

Rickard (i telefon): Om jag orkar gå iväg till affären och handla så ska vi laga ugnskyckling här i kväll.
Jag: Kan vi inte köpa örtkyckling? Det är gott.
Rickard: Ö'ttkyckling?
Jag: Örtkyckling.
Rickard: Om du kan uttala det, så kan jag tillaga det.

Min småländska börjar gå ut över matlagandet här hemma.

Stark mat

Jag har varit i Asien två gånger. De har en trevlig och annorlunda kultur, där i princip allting skiljer sig från vår vardag här i den kalla Norden. Det är en annan religion, ett annat språk, andra seder och givetvis en annan typ av mat. Att krydda någonting i Asien innebär så mycket mer än salt och peppar, vilket många ofta har problem med. I de flesta fall är det inte smaklökarna som sätter stopp, utan mer eller mindre hela kroppen. Man har överdoserat på kryddor, och kroppen reagerar genom att sätta igång svettningar, en rinnande näsa och en orolig mage.

När jag sitter här och äter chorizo-hot dogs med ketchup och grillkrydda på, och känner hur min näsa börjar rinna, då undrar jag vad man någonsin har haft i Asien att göra.

Med mustaschen i backspegeln

För ungefär tre-fyra månader sedan nu, så testade jag mig på att odla mustasch. Ett projekt som under den tiden det pågick kändes någorlunda lyckat. Det gick så långt att jag stundvis till och mer var nöjd med den. Såhär i efterhand däremot kan jag inte säga att det är någonting som jag borde gå och göra om. Ett fatalt misstag. Ett nutida Tjernobyl på min egen överläpp. Nej, fy.

Ett ljus i bloggmörkret

Kan ni tänka er att jag faktiskt har lyckats sätta mig ner och skriva ihop någonting här? Det är knappt så att jag tror på det själv. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn som det så vackert heter. Nu är jag visserligen varken blind eller fjäderbeklädd, men detta korn i form av ett blogginlägg har jag ändå lyckats gräva fram. Jag vet inte riktigt vad det ska handla om ännu, då det kom till världen högst oplanerat, men det återstår att se.

Det har hänt en hel del sedan jag gled iväg in i glömskan senast. Bland annat så har jag slutat bita på naglarna, något som mer eller mindre kan ses som ett stordåd från min sida. Ni ska förstå att jag är definitionen av en nagelbitare. Jag har bitit på fingernaglar, tånaglar, andras naglar. Allt som har kommit i min väg. Jag har bitit så mycket att det har svidit och kommit blod, så att fingrarna har upphört att klassas som fingrar och istället övergått till att vara små, oidentifierbara köttstumpar. Men nu så har jag alltså på något vis lyckats få pli på mig själv, och helt sonika låtit dem växa ut. Mina fingertoppar pryds numera av en vit rand längst ut på naglarna, vilket ger mig minnesbilder från när jag var ungefär fem år och ännu inte hade letat mig in i nagelbitandets mörka värld. Det om något ser jag som ett tydligt bevis på min nagelbitarberoende.

Nu lämnar jag er för denna gången, med ett harklande löfte om att jag ska skriva snart igen. Vem vet vad jag kanske har lyckats sluta bita på tills dess?