Sakna

Vet du vad jag också saknar? Sunne. Jag saknar december. Jag saknar att dricka glögg och julmust, bygga överdrivet stora snögubbar, äta lussekatter och pepparkakor. All trevlig gemenskap och värme som finns i alla ens vänner i Sunne. Men mest av allt saknar jag Isa!

Skriva

Hej! Ja, jag vet, jag vet. Du förväntade dig säkert att se denna bloggen dyka upp bland dödsannonserna snarare än i RSS-flödet. Jag har själv varit tveksam till om det skulle bli några fler inlägg eller inte. De senaste månaderna har jag dock börjat inse mer och mer hur mycket jag har saknat att skriva. Jag har saknat att skriva ihop små berättelser om mitt liv. Jag har saknat att analysera alla små händelser och iakttagelser för att sedan samla ihop dem i ett stycke text och försöka få till en slutkläm. Det har en viss charm till sig.

Om detta betyder att jag kommer börja blogga igen vet jag inte, men jag hoppas det. Viljan finns, men eftersom jag har alltför mycket som måste göras blir det inte att jag tar mig tiden till mycket annat. Men med lite tur så kanske jag lyckas, även om det inte kommer börja med ett inlägg om dagen. Alltid leder det någonstans.

Markus Krunegård

Justja, det måste jag ju skriva. Markus Krunegård har numera min autograf i sin samling. Jag hoppas att han vårdar den väl!

Rickards musiksmak

Efter en lång kväll där Rickard har fått stå för musiken, så lyckades jag till slut klämma ur mig att han stundvis har väldigt dålig musiksmak. Jag gick till och med så långt att jag påstod att varje gång han ska lyssna på musik, så söker han bara efter "dåligt" på Spotify och får fram en perfekt spellista. Jag fick ingen direkt comeback på detta påståendet, utan istället så vänder han sig mot datorskärmen för att test det. Han klickar upp Spotify, skriver in ordet dåligt i sökfältet, och trycker sedan på enter-tangenten. Det tar bråkdelen av en sekund innan det dyker upp en lista med ett tiotal träffar, och han börjar genast ögna igenom listan. "Oh, Vapnet!" utbrister han glatt och sätter igång med att spela en av deras låtar.

Rickard kan alltså utan problem söka på "dåligt" på Spotify och därigenom få fram musik som han tycker är bra. Jag är absolut inte förvånad.

Ladbrokes

Här sitter jag på en lektion i Flash och tittar runt på Ladbrokes för att se vad det finns för någonting som man kan satsa pengar på. Tro inte att jag skulle få för mig att sätta några pengar, det är mer för att fördriva tiden. Det som är roligt med Ladbrokes är att det inte bara är sport som man kan förlora pengar på, utan i princip vad som helst. Till exempel så kan man sätta pengar på saker som berör Kronprinsessan Victorias bröllop, eller kanske på politiska val.

När jag sedan tittar vidare så hittar jag dessutom att man kan satsa pengar på vilken deltagare i den finska Miss Finland 2009 som man tror kommer vinna. Högst odds just nu har Ulla Mattsson. Någonting i mig säger att detta på något vis måste betyda att hon är fulast i tävlingen. För så måste det väl vara? Den som är minst trolig att vinna i en skönhetstävling måste väl ändå vara den som är minst vackrast, den som föll på ansiktet som barn.

Detta gjorde att jag var tvungen att testa min teori. Jag gick in på Google och gjorde en bildsökning på Ulla Mattsson. Resultatet fick mig att nicka förstående. Ful är väl fel ord att använda, men låt oss säga att finska skönhetstävlingar inte riktigt håller någon vidare standard.

Nu kanske jag borde sätta igång med Flash igen.

Småländskan och matlagningen

Rickard (i telefon): Om jag orkar gå iväg till affären och handla så ska vi laga ugnskyckling här i kväll.
Jag: Kan vi inte köpa örtkyckling? Det är gott.
Rickard: Ö'ttkyckling?
Jag: Örtkyckling.
Rickard: Om du kan uttala det, så kan jag tillaga det.

Min småländska börjar gå ut över matlagandet här hemma.

Stark mat

Jag har varit i Asien två gånger. De har en trevlig och annorlunda kultur, där i princip allting skiljer sig från vår vardag här i den kalla Norden. Det är en annan religion, ett annat språk, andra seder och givetvis en annan typ av mat. Att krydda någonting i Asien innebär så mycket mer än salt och peppar, vilket många ofta har problem med. I de flesta fall är det inte smaklökarna som sätter stopp, utan mer eller mindre hela kroppen. Man har överdoserat på kryddor, och kroppen reagerar genom att sätta igång svettningar, en rinnande näsa och en orolig mage.

När jag sitter här och äter chorizo-hot dogs med ketchup och grillkrydda på, och känner hur min näsa börjar rinna, då undrar jag vad man någonsin har haft i Asien att göra.

Med mustaschen i backspegeln

För ungefär tre-fyra månader sedan nu, så testade jag mig på att odla mustasch. Ett projekt som under den tiden det pågick kändes någorlunda lyckat. Det gick så långt att jag stundvis till och mer var nöjd med den. Såhär i efterhand däremot kan jag inte säga att det är någonting som jag borde gå och göra om. Ett fatalt misstag. Ett nutida Tjernobyl på min egen överläpp. Nej, fy.

Ett ljus i bloggmörkret

Kan ni tänka er att jag faktiskt har lyckats sätta mig ner och skriva ihop någonting här? Det är knappt så att jag tror på det själv. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn som det så vackert heter. Nu är jag visserligen varken blind eller fjäderbeklädd, men detta korn i form av ett blogginlägg har jag ändå lyckats gräva fram. Jag vet inte riktigt vad det ska handla om ännu, då det kom till världen högst oplanerat, men det återstår att se.

Det har hänt en hel del sedan jag gled iväg in i glömskan senast. Bland annat så har jag slutat bita på naglarna, något som mer eller mindre kan ses som ett stordåd från min sida. Ni ska förstå att jag är definitionen av en nagelbitare. Jag har bitit på fingernaglar, tånaglar, andras naglar. Allt som har kommit i min väg. Jag har bitit så mycket att det har svidit och kommit blod, så att fingrarna har upphört att klassas som fingrar och istället övergått till att vara små, oidentifierbara köttstumpar. Men nu så har jag alltså på något vis lyckats få pli på mig själv, och helt sonika låtit dem växa ut. Mina fingertoppar pryds numera av en vit rand längst ut på naglarna, vilket ger mig minnesbilder från när jag var ungefär fem år och ännu inte hade letat mig in i nagelbitandets mörka värld. Det om något ser jag som ett tydligt bevis på min nagelbitarberoende.

Nu lämnar jag er för denna gången, med ett harklande löfte om att jag ska skriva snart igen. Vem vet vad jag kanske har lyckats sluta bita på tills dess?

Toalettfunderingar del 2

Ja, ungefär såhär.

Toalettfunderingar

Jag tror att min och Rickards tandborstar har ett väldigt dåligt förhållande till varandra.

Ljusglimtar

Efter ett par intensiva månader fyllda med skolarbeten, jobb och annat tidsslukande så börjar jag äntligen känna att saker och ting lättar upp för mig. Sten efter sten har förflyttats bort från mitt bröst och plötsligt så känns vardagen lite mer hanterbart igen. Som flera av er har märkt och påpekat så har bloggen blivit lidande, men jag kände att detta var ett nödvändigt ont. Jag vet inte riktigt hur mycket mitt poänglösa rabblande betyder för folk, men det är trevligt att veta att det inte flyter obemärkt förbi när inläggen börjar tryta. Det ger en lite extra motivation att sätta sig att skriva.

Den senaste veckan har varit fylld med ljusglimtar som har lyst upp vintermörkret, både i och utanför skolan. Fina, och stundvis oväntade. Jag tror inte att jag har lyckats greppa tag om allting ännu, men det gör det inte sämre för det. Jag ligger bara här på rygg, och försöker sätta ihop de pusselbitar av surrealism som svävar planlöst ovanför mig.

Jag stannar bara upp för att sluta ögonen och le lite grann.

Min dag

Idag tappade jag en potatis.

Pappa och fläskpannkakan

Min pappa är inte den som brukar få för sig att laga mat här hemma. Istället så är det i princip alltid Mamma som får ställa sig vid spisen för att sätta ihop luncher och middagar åt familjen. Det finns dock ett undantag från den här regeln, och det är när någon nämner det magiska ordet fläskpannkaka. Då avbryter Pappa vad det än är som han håller på med för stunden, sträcker på ryggen och tågar stolt iväg mot köket. För är det någonting som han vet hur man tillagar, så är det fläskpannkaka. Det är osäkert hur länge det är som han har haft ensamrätten på denna maträtt, men det är helt klart tillräckligt länge för att det ska ha blivit en väl inrotad tradition inom familjen. Det är ingenting som man rubbar på, det bara är så.

Ett stort ögonblick för Pappa, som han brukar återberätta för oss, är när min bror som jobbar på en fin restaurang uppe i Stockholm ringde ner till honom en kväll. De skulle tillaga fläskpannkaka till en gäst, vilket hade fått min bror att tänka på Pappa. Därför ringde han och bad om Pappas recept på fläskpannkaka, för att då servera den på restaurangen. Man kan nog säga att detta var en viktig punkt i Pappas liv. Han hade blivit upptäckt, likt ett band som just hade fått skivkontrakt. Det var en bekräftelse av något slag.

Idag är sista dagen i Ljungby innan jag beger mig tillbaka till Sunne. Ni behöver förmodligen inte gissa alltför många gånger vad det blev till lunch, dagen till ära.

Filmtittande 2009

Filmer som jag har sett under 2009:

Snow Angel 19/1
Vikaren 18/1
RocknRolla 17/1
How to Lose Friends & Alienate People 12/1
The Curious Case of Benjamin Button 11/1
Pineapple Express 11/1
City of Ember 7/1
Defiance 6/1
Yes Man 5/1
The X Files: I Want to Believe 4/1

E-post

Min åttaåriga systerdotter har gått och skaffat sig en e-postadress. Vi sitter därför vid våra skärmar och för djupa diskussioner, hon och jag. Ni förstår, hon är nämligen ett skrivande geni. Hon går rakt på sak, undviker onödiga sidospår och skriver med en sådan inlevelse att det nästan slog lock för öronen på mig när jag läste det senaste meddelandet som jag fick av henne.

Popcorn

Att det är jobbigt att se fram emot någonting, för att sedan märka att det inte blir av, det är någonting som Isa förklarade för mig tidigare idag. Att jag själv skulle få bita i detta sura äpplet redan innan dagen ens var slut visste jag dock inte då. Jag hade bestämt mig för att titta på Waterworld, som gick på TV nu ikväll. Till detta hade jag letat upp den sista förpackningen popcorn i skafferiet, som jag hade planerat att sitta och mumsa på samtidigt som jag avnjöt filmen. Jag la in den i mikrovågsugnen, satte igång den på full effekt och ställde tiden på tre minuter. Efter strax under en minut så kunde jag höra det familjära, ljuvliga ljudet av popcorn som kommer till livet. När det hade gått strax över två minuter märkte jag att det osade lite väl mycket från mikrovågsugnens fläkt, och bestämde mig för att det var bäst att ta en titt.

Det som mötte mig var ett krigsscenario. Kaos och elände. Popcornen hade bränts, och spred en starkt och frän lukt ut över hela köket. Jag var tvungen att lägga påsen i vasken och skölja den med vatten, så att det skulle sluta ryka om den innan brandvarnaren gick igång. Istället för att bli uppätna av mig, så fick de helt enkelt slängas. Med bestämda och sura steg tågade jag in i skafferiet igen, roffade åt mig en påse med salta skruvar och gick upp och satte mig vid TV-apparaten.

Under hela filmens gång, när jag satt där och åt av mina skruvar, så kunde jag känna den vidriga lukten av brända popcorn från mina fingertoppar. Som en liten påminnelse av vad jag gick miste om.

Nytt år

Det är någonting speciellt med nyår. Jag vet inte vad, men det har nog att göra med att det finns en viss spänning i luften. Löften om någonting nytt, en omstart, där det nuvarande året inte längre är någonting annat än det året som har varit, och året som är på väg att ta fart, det är nu. Man firar dåtidens försvinnande, och framtidens ankomst. Ett gemensamt tillfälle som alla sitter med blickarna fästa på sina klockor och tillsammans börjar om från början.

Detta året var det första året på tre år som jag har varit helt ledig från allt vad jobb heter. Förra och förrförra året har jag jobbat som croupier, och därmed stått bakom ett Black Jack-bord vid tolvslaget. Detta gjorde att årets nyårsafton, i sin enkelhet, blev någonting alldeles magisk för mig. Strax innan tolvslaget så satt vi samlade vid TV-apparaten för att lyssna på Ring, klocka ring, med champagne-glasen i högsta hugg. När klockan väl slog tolv så skålade vi med varandra, tog en välmåttad mun av champagnen, och gick sedan ut för att beundra skådespelet som utspelade sig på himlavalvet.

Och vilket skådespel. Det var som att vara barn igen, då fyrverkerierna var ett magiskt vidunder av färger, ljus och ljud. Jag stod där för mig själv på parkeringen, med champagne-glaset tätt tryckt emot läpparna, och stirrade med stora ögon på det fantastiska som skedde framför mina ögon. Jag kan nog inte beskriva det med ord, men just då, för några få sekunder, kände jag mig bortom all världens bekymmer. Det som allting handlade om då var bara att finnas till. Hela Sverige var lyckliga, och där stod jag, mitt i glädjeruset. Alldeles salig av lycka.

Jag hade nästan lovat mig själv att inte skriva detta i bloggen, men gott nytt år mina vänner! Hoppas att året som vi har framför oss blir lika fint som det som har varit!