Toalettfunderingar del 2

Ja, ungefär såhär.

Toalettfunderingar

Jag tror att min och Rickards tandborstar har ett väldigt dåligt förhållande till varandra.

Ljusglimtar

Efter ett par intensiva månader fyllda med skolarbeten, jobb och annat tidsslukande så börjar jag äntligen känna att saker och ting lättar upp för mig. Sten efter sten har förflyttats bort från mitt bröst och plötsligt så känns vardagen lite mer hanterbart igen. Som flera av er har märkt och påpekat så har bloggen blivit lidande, men jag kände att detta var ett nödvändigt ont. Jag vet inte riktigt hur mycket mitt poänglösa rabblande betyder för folk, men det är trevligt att veta att det inte flyter obemärkt förbi när inläggen börjar tryta. Det ger en lite extra motivation att sätta sig att skriva.

Den senaste veckan har varit fylld med ljusglimtar som har lyst upp vintermörkret, både i och utanför skolan. Fina, och stundvis oväntade. Jag tror inte att jag har lyckats greppa tag om allting ännu, men det gör det inte sämre för det. Jag ligger bara här på rygg, och försöker sätta ihop de pusselbitar av surrealism som svävar planlöst ovanför mig.

Jag stannar bara upp för att sluta ögonen och le lite grann.

Min dag

Idag tappade jag en potatis.

Pappa och fläskpannkakan

Min pappa är inte den som brukar få för sig att laga mat här hemma. Istället så är det i princip alltid Mamma som får ställa sig vid spisen för att sätta ihop luncher och middagar åt familjen. Det finns dock ett undantag från den här regeln, och det är när någon nämner det magiska ordet fläskpannkaka. Då avbryter Pappa vad det än är som han håller på med för stunden, sträcker på ryggen och tågar stolt iväg mot köket. För är det någonting som han vet hur man tillagar, så är det fläskpannkaka. Det är osäkert hur länge det är som han har haft ensamrätten på denna maträtt, men det är helt klart tillräckligt länge för att det ska ha blivit en väl inrotad tradition inom familjen. Det är ingenting som man rubbar på, det bara är så.

Ett stort ögonblick för Pappa, som han brukar återberätta för oss, är när min bror som jobbar på en fin restaurang uppe i Stockholm ringde ner till honom en kväll. De skulle tillaga fläskpannkaka till en gäst, vilket hade fått min bror att tänka på Pappa. Därför ringde han och bad om Pappas recept på fläskpannkaka, för att då servera den på restaurangen. Man kan nog säga att detta var en viktig punkt i Pappas liv. Han hade blivit upptäckt, likt ett band som just hade fått skivkontrakt. Det var en bekräftelse av något slag.

Idag är sista dagen i Ljungby innan jag beger mig tillbaka till Sunne. Ni behöver förmodligen inte gissa alltför många gånger vad det blev till lunch, dagen till ära.

Filmtittande 2009

Filmer som jag har sett under 2009:

Snow Angel 19/1
Vikaren 18/1
RocknRolla 17/1
How to Lose Friends & Alienate People 12/1
The Curious Case of Benjamin Button 11/1
Pineapple Express 11/1
City of Ember 7/1
Defiance 6/1
Yes Man 5/1
The X Files: I Want to Believe 4/1

E-post

Min åttaåriga systerdotter har gått och skaffat sig en e-postadress. Vi sitter därför vid våra skärmar och för djupa diskussioner, hon och jag. Ni förstår, hon är nämligen ett skrivande geni. Hon går rakt på sak, undviker onödiga sidospår och skriver med en sådan inlevelse att det nästan slog lock för öronen på mig när jag läste det senaste meddelandet som jag fick av henne.

Popcorn

Att det är jobbigt att se fram emot någonting, för att sedan märka att det inte blir av, det är någonting som Isa förklarade för mig tidigare idag. Att jag själv skulle få bita i detta sura äpplet redan innan dagen ens var slut visste jag dock inte då. Jag hade bestämt mig för att titta på Waterworld, som gick på TV nu ikväll. Till detta hade jag letat upp den sista förpackningen popcorn i skafferiet, som jag hade planerat att sitta och mumsa på samtidigt som jag avnjöt filmen. Jag la in den i mikrovågsugnen, satte igång den på full effekt och ställde tiden på tre minuter. Efter strax under en minut så kunde jag höra det familjära, ljuvliga ljudet av popcorn som kommer till livet. När det hade gått strax över två minuter märkte jag att det osade lite väl mycket från mikrovågsugnens fläkt, och bestämde mig för att det var bäst att ta en titt.

Det som mötte mig var ett krigsscenario. Kaos och elände. Popcornen hade bränts, och spred en starkt och frän lukt ut över hela köket. Jag var tvungen att lägga påsen i vasken och skölja den med vatten, så att det skulle sluta ryka om den innan brandvarnaren gick igång. Istället för att bli uppätna av mig, så fick de helt enkelt slängas. Med bestämda och sura steg tågade jag in i skafferiet igen, roffade åt mig en påse med salta skruvar och gick upp och satte mig vid TV-apparaten.

Under hela filmens gång, när jag satt där och åt av mina skruvar, så kunde jag känna den vidriga lukten av brända popcorn från mina fingertoppar. Som en liten påminnelse av vad jag gick miste om.

Nytt år

Det är någonting speciellt med nyår. Jag vet inte vad, men det har nog att göra med att det finns en viss spänning i luften. Löften om någonting nytt, en omstart, där det nuvarande året inte längre är någonting annat än det året som har varit, och året som är på väg att ta fart, det är nu. Man firar dåtidens försvinnande, och framtidens ankomst. Ett gemensamt tillfälle som alla sitter med blickarna fästa på sina klockor och tillsammans börjar om från början.

Detta året var det första året på tre år som jag har varit helt ledig från allt vad jobb heter. Förra och förrförra året har jag jobbat som croupier, och därmed stått bakom ett Black Jack-bord vid tolvslaget. Detta gjorde att årets nyårsafton, i sin enkelhet, blev någonting alldeles magisk för mig. Strax innan tolvslaget så satt vi samlade vid TV-apparaten för att lyssna på Ring, klocka ring, med champagne-glasen i högsta hugg. När klockan väl slog tolv så skålade vi med varandra, tog en välmåttad mun av champagnen, och gick sedan ut för att beundra skådespelet som utspelade sig på himlavalvet.

Och vilket skådespel. Det var som att vara barn igen, då fyrverkerierna var ett magiskt vidunder av färger, ljus och ljud. Jag stod där för mig själv på parkeringen, med champagne-glaset tätt tryckt emot läpparna, och stirrade med stora ögon på det fantastiska som skedde framför mina ögon. Jag kan nog inte beskriva det med ord, men just då, för några få sekunder, kände jag mig bortom all världens bekymmer. Det som allting handlade om då var bara att finnas till. Hela Sverige var lyckliga, och där stod jag, mitt i glädjeruset. Alldeles salig av lycka.

Jag hade nästan lovat mig själv att inte skriva detta i bloggen, men gott nytt år mina vänner! Hoppas att året som vi har framför oss blir lika fint som det som har varit!