Ginza och porren

Av anledningar som vi inte ska ta upp här, så råkade jag nyss hamna på Ginzas erotikavdelning. Väl på plats upptäckte jag att Ginza använder sig av en väldigt populär funktion, som visar relevanta produkter för just den artikeln som man är inne och tittar på för tillfället. Dessa produkter baseras på vad folk som tidigare har köpt den aktuella artikeln brukar köpa utöver den. Lyckligtvis så har de även med denna underbara funktion på deras urval av erotiska filmer, vilket uppmuntrar till en väldigt vetenskaplig marknadsundersökning.

Visste ni bland annat att folk som har köpt den danska filmen Bind mig & utnyttja mig även brukar få med sig Äntligen hemma 2 på VHS ner i kundvagnen? Sedan så är Arn - Tempelriddaren ett populärt byte bland den skara människor som köpt hem klassikern Över 50 kåt som 17. Den upptäckten som är mest oroväckande är dock den som hör till filmen 100% Rocko. De som har unnat sig denna välhängda film brukar tydligen också köpa den tecknade barnfilmen Transformers 4.

Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av detta.

Målsättningar (del 3)

Då var det dags igen! En hel termin har gått, och jag vet inte ens var den tog vägen. Det är årets sista dag, och det känns som att jag började på Broby Grafiska för en vecka sedan. Lyckligtvis har jag mina målsättningar, så att jag kan se om jag har gjort bra ifrån mig eller inte.

Rakat av allt håret på huvudet.
Detta har jag inte gjort. Istället har jag gjort ungefär motsatsen och låtit det växa ut till någon extrem längd. Det kan vara läge att klippa sig vilken dag som helst nu, men har fortfarande inte bestämt mig hur. Ett misslyckande.

Fortfarande inte slutat blogga.
Alive and kicking. I november lyckades jag till och med klämma ur mig två inlägg per dag, vilket såhär i efterhand känns som ett mirakel i det lilla. Jag hade en svacka i början av december, men den tog jag igen med en massa inlägg såhär i efterhand. Äran i behåll, och ett avklarat mål!

Gett Rickards äckliga fiskrätter en chans.
Ha! Att jag ens trodde på det här själv. Fisk är inte till för att ätas. Misslyckande är fel ord, men genomfört blev det ändå inte för det.

Hållt min budget så att jag överlever en termin till.
Jag tror att jag gör det. Ska jag vara ärlig så har jag väldigt dålig koll på budgeten just nu, men det känns som att jag sitter säkert. Jag ska nog göra en ny budget, så att jag vet att jag klarar mig. Jodå, detta målet har jag lyckats med.

Blivit duktig på att hålla ordning.
Ja, jo. Någorlunda vill jag då säga. Jag diskar flitigt, städar då och då, försöker att få bort saker som ligger och skräpar. Det ser väl inte helt hundra ut hela tiden, men för det mesta. Duktig på att hålla ordning kanske är fel ordval, men bättre har jag nog blivit i alla fall! Ett halvt avklarat mål.

Slutresultatet för de andra målsättningarna blev då två och en halv av fem avklarade. Plötsligt har det sjunkit till 50%, från föregående avchecknings 75%. Inte katastrof, men heller inte en bra utveckling. Jag kanske satte ribban lite för högt upp, med att äta fisk och sådant kontigt.

Nästa datum för avcheckning av mina mål sätter jag till den 14 juni, 2009.

Gruff!

Victor satte sig nyss ner och skrev ihop ett litet inlägg om sin skäggväxt, där bland annat jag fick vara med som en liten notis. Jag vet inte om det är något motsvarande mitt inlägg, men visst. Fint!

"En överkörd gleshårad hamster", bah! Jag kissar regnbågar i motvind.

Piano

Jag tror jag har gått och fått ett infall. Den senaste veckan har jag blivit något så extremt sugen på att lära mig spela piano. Ungefär som för fem - sex år sedan, när jag fick för mig att lära mig spela gitarr. Då köpte jag mig en billig el-gitarr, satte mig med tabulaturen till Gubben Noak, och spelade tills dess att jag inte längre kunde använda mina fingertoppar. Nu känner jag suget efter att göra samma sak igen. Jag har alltid varit imponerad av folk som kan spela flera olika instrument, eftersom det känns som att de uppskattar musik på ett alldeles speciellt vis. Det handlar inte längre bara att lära sig spela ett instrument och sedan vara nöjd med det, utan man vill mer än så.

Isabelle och jag hade lite musikteori igår, där jag kände att jag fick i mig en hel del. Jag har försökt sätta mig ner och lära mig läsa noter förut, men då har jag inte förstått någonting av det. Det har varit ett stimmigt flöde av konstiga linjer, pinnar och pluttar. Nu efter att ha spelat gitarr i många år så känns det som att saker börjar falla på sin plats lite mer. Jag ser någon form av musik i noterna, även om det inte är alltför tydligt.

Nu återstår det bara att se om det blir någonting av detta eller inte.

En hyllning: Rickard

Rickard är en ypperlig sambo. Han lagar god mat, och är aldrig den som man måste gnälla på om hur han inte diskar och städar. Han gör sin del utan att klaga. Som att detta inte är nog så är han dessutom väldigt trevlig att umgås med. Han har glidit in perfekt i den lilla gemenskapen som hade hunnit bildas under den tiden som han var borta, vilket är roligt. En annan bra egenskap hos Rickard är att han är väldigt duktig på att ge tips och råd, nästan oavsett vad det handlar om. Det kommer kännas mycket tomt i lägenheten när han åker iväg på praktik igen.

En hyllning: Isa

Isa är vår alldeles egna lolcat. Hon är den som man nästan alltid ser med ett smittsamt leende på läpparna, vilket brukar vara mer än nog för att man genast ska bli på gott humör. För det är svårt att inte vara glad när Isa är glad. Hon är utmärkt att bolla idéer och tankar med, eftersom hon tycks ha bra, smarta och roliga saker att säga om det mesta, oavsett om det rör sig om allmänt småprat eller är av en mer filosofisk natur. Hon är dessutom väldigt pysslig och kreativ!

Ett extra plus i kanten får hon för att hon är väldigt generös med att ge huvudmassage.

En hyllning: Victor

Jag tänkte att jag skulle skriva några hyllningsinlägg åt några av mina närmaste vänner i Sunne. Bara för att visa att jag uppskattar er, och saknar er.

Victor är en god vän, som i princip alltid ställer upp för en när det behövs. Han är även ett säkert kort på alla tillställningar som på något vis kan associeras med nördighet. För Victor är en nörd, men då inte på något negativt sätt, utan med ordets allra positivaste klang. En stolt nörd, och med all rätt. Han har dessutom ett väldigt bra minne, vilket gör honom till en av de mest allmänbildade vänner som jag har, vilket i sin tur har lett till att vi brukar referera till honom som Viggipedia.

Sju saker

Herregud, en bloggutmaning. Det känns halvtaffligt, lite som en kedjebrev, men jag har ändå bestämt mig för att göra det. Jag får flashbacks av att vara tillbaka i lågstadiet, när man fick en av de där äckliga mögelsvamparna som man skulle mata med te. En kedjesvamp, som någon slags levande, slemmig Tamagotchi. Undra om det fortfarande finns några sådan som lever, eller om de dog ut samtidigt som Pokémon kom. Hur som helst, sju saker var det.

• Rökning och avståndstagande
  Jag har aldrig rökt, och kommer förmodligen aldrig få för mig att göra det heller. Cigaretter, cigariller, cigarrer, pipa, vattenpipa, vanligt snus. Jag har inte ens testat någonting av det, då jag inte riktigt förstår charmen i det. Det luktar äckligt, smakar äckligt och känns bara allmänt onödigt. Dessutom så är det något så extremt osexigt.
  
  
• Personlighet och utveckling
  Jag känner att jag som person har utvecklats något otroligt de senaste fem - sex åren. Från att jag gick på grundskolan, till gymnasiet, till när jag bodde i Örebro, och nu i Sunne. På något vis känns det som att jag på grund av detta är olika personer på varje ställe. Detta är någonting som jag ibland kan komma och tänka på, och bli mycket glad över.
  
  
• Föräldrar och svordomar
  Jag kan inte svära inför mina föräldrar. Jag har någon inre, mental spärr som gör att jag inte klarar av det det. Det är inte så att de är kristna fanatiker som tar fram livremmen varje gång någon är lite ful i munnen. Nej, de svär för jämnan. Om jag någon gång skulle råka få ur mig en svordom så att de hör, så skäms jag som en hund.
  
  
• Sittande och kissande
  Jag föredrar faktiskt detta över att stå upp. Bekvämare så, ingen risk för ofrivilligt missande, och man kan läsa samtidigt. Ibland står jag givetvis upp och kissar, men då är det mest för sakens skull. Finns det självklara fördelar med att stå upp att kissa, som till exempel på urinoarer och liknande, då gör jag givetvis det.
  
  
• Morfar och tårar
  Han var nog lite för gammal när jag växte upp, vilket gjorde att jag aldrig kom honom riktigt nära. Han dog för ungefär fyra år sedan, 92 år gammal. När jag satt där i kyrkan på hans begravning så försökte jag gråta, men kunde inte. Såhär i efterhand känns detta väldigt tragiskt, på flera olika sätt.
  
  
• Politik och åsikter
  Jag är väldigt intresserad av politik och samhällsfrågor, men är samtidigt något så extremt oinsatt i det. Det finns vissa huvudfrågor som jag har orkat sätta mig in lite extra, men i övrigt är det väldigt luddigt. Jag är långt ifrån en extremist när det kommer mina åsikter. Istället försöker jag vara öppen till andras tankar och åsikter, och se saker från flera olika vinklar.
  
  
• Stavning och grammatik
  Usch, ja. Detta är någonting som jag har gått och blivit på senare år. Det är dock främst i textform som jag kan bli något så överlöjligt petig vad gäller grammatik och stavningar. Det har till och med gått så långt att jag i efterhand kan beskriva för mina vänner vilka olika skrivfel som de brukar göra. Jag är dessutom väldigt sugen på att någon gång sätta mig och på egen hand lära mig mer av svensk grammatik.

Så, där har ni sju saker om mig. Jag utmanar ingen, men om någon skulle få för sig att skriva ihop en sådan här lista så skriv gärna bland kommentarerna!

Min mormor

Min mormor är en fantastisk människa. Hon vill alla väl, är rolig att prata med och även om hon har en bestämd syn på vissa saker, så är hon inte konservativ för det. Dessutom är hon 91 år gammal, och kör fortfarande bil. Bara en sådan sak.

Vi var hemma hos henne idag och hade eftermiddagsfika, vilket var mycket trevlig och gott. Hon är så mån om att fråga alla om de inte ska ta lite till. Te, kakor och konjak. Man behöver aldrig oroa sig för att lämna hennes lägenhet hungrig. Dessutom så säger hon så roliga saker, vilket jag tänkte bjuda på nu.

Mormor: Jag såg en så bra film igår, jag minns inte vad den handlade om, men den var så bra!

Rätt så bekvämt att vara gammal ändå. Varför måste man komma ihåg vad en film handlar om, det räcker väl med att den är bra när man väl ser den? Detta gör ju dessutom att man kanske kan se den igen, och uppskatta den precis lika mycket.

Bakgrunden till nästa citatet var att vi pratade om Pappas gamla jobb som polis, och hade kommit in på det här med fulla och aggressiva män som de har varit tvungna att komma och hämta från deras familjer på julafton. Min systerdotter frågade vad vi pratade om, så Pappa och Mormor fick förklara.

Pappa: Du förstår Ellen. Vissa pappor kan vara dumma. Inte alls lika snäll som din pappa.
Mormor: Du har så snälla föräldrar, men vissa har inte det.
Pappa: Ja, vissa pappor kanske gör dumma saker som att slå mammorna med kavlar.
Mormor: Ja, så var det förr!

Så var det förr. Det ni.

Promenad

Jag gillar promenader. De ger mig en chans att få samla mina tankar, något som jag känner att jag kan behöva göra alltför ofta. Man klär sig varmt och beger sig ut för att vandra utan mål. Vilken väg som man kommer välja i nästa korsning bestäms först i sista sekunden. Ikväll hamnade jag liggandes på en kyrkogård, med frostigt gräs under mig, och med stjärnorna över mig, knappt synliga genom rökmolnen från mina andetag. Det var en rofylld plats, där jag hade kunnat ligga kvar länge och bara titta och fundera.

Stjärnorna är någonting som jag ständigt återkommer till, då de är nästintill magiska för mig. Två människor kan befinna sig flera hundra mil från varandra, men genom stjärnorna ändå kunna titta på en gemensam punkt. Geografiska avstånd upphör att existera, med hjälp av några små, lysande prickar av ljus. Är inte detta ett mirakel i det lilla så säg.

Julklapp

Det är ingen hemlighet att äldre människor har en viss tendens att gå och dö. Det är så naturen fungerar, och det är så som det alltid kommer att vara. Lika självklart är det att när man blir äldre, så kommer man få vara med om att många av ens gamla vänner också går och dör. Långsamt krymper ens umgängeskrets i takt med att antalet mossiga gravplatser som man måste besöka ökar.

Jag undrar om ett paket med gravljus är en bra julklapp till mormor.

Imorgon!

Imorgon gäller det! Den viktigaste dagen på året. Det är då som jag får reda på om mina värsta farhågor har varit sanna, eller om det faktiskt finns en framtid för chokladbranschen. Det är då som jag öppnar den allra sista luckan på min chokladkalender, lucka nummer tjugofyra. Luckan som är nästan dubbelt så stor som alla andra, men som ändå aldrig brukar innehålla mer choklad för det. Hur blir det i år? Har de ändrat på detta, eller lever de fortfarande kvar på samma gamla, falska förhoppningar som år efter år förut.

Imorgon vet vi.

Viloläge

En evig ström av tankar, en klockan som tickar, en puls som slår dova slag mot huvudkudden. Att inte kunna somna är bland det jobbigaste jag vet. Nej, nu tar jag mig en sömntablett innan klockan slår fyra och jag fortfarande ligger och vänder på mig.

Första presenten

Den första presenten är utdelad. Det var dock ingen julklapp, utan helt enkelt en försenad födelsedagspresent. Eftersom jag spenderar det mesta av min tid uppe i Sunne, så har jag lite problem med att vara på plats när folk här i Ljungby fyller år. En födelsedag som jag hade råkat missa var då min systerson Victors, som fyllde år i min frånvaro för ungefär en månad sedan. Till honom hade jag köpt ett fint Pettson och Finus-pussel att leka med. Nu ikväll var min syster med familj och hälsade på för att äta lite julmat, så då passade jag på att ge honom pusslet.

"Jag gillar inte pussel", var det första som han kläckte ur sig när han fick det. Ögonen blev större och större på honom. Lite småprat senare om hur han kanske kan tycka att detta pusslet är roligt, så hade han bara blivit ännu ledsnare. Mormor sa att han kanske var för liten för pussel. Då började han gråta. Vi fick ta undan pusslet från honom och ge honom lite godis, så att han kom på andra tankar.

Nu hör jag Mormor sjunga "Nu är det jul igen" från nedervåningen. Hon har så rätt så, julen har bara börjat.

Bush shoes

Nu har DN gjort min kväll igen. Denna gången handlar det om de berömda skorna som en smått kritisk journalist förra veckan kastade på George W. Bush. Företaget som tillverkar skorna har efter incidenten valt att döpa om just denna skomodellen till Bush shoes, som nu säljer lika bra som Baileys-shots på Pridefestivalen.

Förr lyckades de få blygsamma 15 000 par sålda under ett helt räkenskapsår. Nu däremot, bara sedan den första skon slungades iväg mot den amerikanska presidentens huvud har de fått 370 000 par av de numera världskända skorna sålda. Vem vet, kanske var det bara en väl genomtänkt gerillakampanj från deras sida. Inga direkta utgifter, men extremt mycket uppmärksamhet och lika imponerande försäljningssiffror. Ett genidrag helt enkelt, varje reklamares dröm.

Taskigt läge bara för skokastande journalisten, som kan få betala med fem till femton år i ett sketet fängelse med jordgolv. Smällar man får ta, helt enkelt.

Mönsteruppgift

Då var ännu en skoluppgift inlämnad. Denna gången skulle vi sätta ihop ett mönster, som vi skulle skapa genom att hämta inspiration från vår omgivning. Sagt och gjort, såhär blev resultatet.

Dokumentationen till mönstret hittar ni här.

Saker som händer i Ljungby

Jag tog just en liten rundtur i huset, för att se vad det är som har hänt sedan jag var här sist. Det finns alltid något litet roligt som har kommit upp någonstans. Kylskåpet och frysen är en säker källa till information, då det är platsen där Mamma alltid sätter upp diverse lappar och tänkvärda saker som hon har sprungit på. Det intressantaste denna gången var en utklippt platsannons, där Ryssbybygdens buss sökte nya busschaufförer. Jag är lite osäker på om det är Mamma eller Pappa som har hemliga drömmar om att få köra buss. Låter nog det vara osagt.

Sedan berättade Pappa att han funderar över hur de ska göra med Internet-abonnemanget. Den naturliga utvecklingen när den sista sonen flyttar hemifrån borde väl vara att byta till ett billigt abonnemang som är lagom för deras begränsade behov. Så är dock inte fallet när det kommer till Pappa. Nej, han har börjat kolla på Internet via fiber, det vill säga med en hastighet på 100Mbit/s i båda riktningarna. Jag vet inte om detta är hans sätt att straffa mig för att jag flyttade hemifrån, men svider gör det i alla fall.

Kort sagt så är allt som vanligt i Ljungby.

Bilder

Jag tittade igenom mobilen lite igår, och insåg att jag hade en hel del bilder som jag ville dela med mig av. Inga högkvalitetsbilder, utan mer lite snapshots som jag har tagit. Kameran i min mobiltelefon är inte den bästa, men ger ibland riktigt trevliga bilder.

Den sista bilden jag tog i Sunne innan jag satte mig på tåget mot Karlstad. Huset ser för övrigt ut som ett stort, flinande ansikte.

Jag och Victor avskedsglöggade, och hade det allmänt trevligt. Detta fick även bli en fin julhälsning till Isa.

Rickard lämnade ett meddelande innan han begav sig ner mot Skåne. Ytterst vackert!

Isa brukar säga att om hon kunde, så skulle hon odla mustasch. Jag kan hålla med henne, hon skulle faktiskt passa i det!

Inget ont om våra nordiska grannar, men visst verkar de lida av dyslexi? Hur kan man översätta "Kantarell- och champinjonsoppa" med "Sjampinjonsuppe"?

Julbak tillsammans med Julia, Liisa och Elin i klassen. Mycket trevlig tillställning, där vi bakade snickers.

När man är i Sunne blir man bortskämd med vackra kvällshimlar. Denna morgonhimmeln tog dock priset. Bilden är direkt ur mobiltelefonen.

En bild på mig i "mustasch". Såhär i efterhand ser det lite ovant ut, men så rakade jag trots allt bort den för mer än tre veckor sedan.

Ett bevis på min teori om varför man inte ska använda lyxkorgarna. Alltid lika otympligt när man kommer till kassan.

Josefine hade en stilig hårtofs som man var tvungen att leka lite med. Ett, tu, tre så var den ännu stiligare!

Småland, den förtrollade skogen. En del av min Småland-spotting. IKEA i Karlstads barnavdelning.

Isa och Johanna har alltid lika roligt när det är lektion i Grafisk Tryckteknik.

Fortsatt Småland-spotting. Det känns som att vi är en viktig del av Sverige.

Offlineblogg: Färgad

Jag inser ofta att jag har färgats en hel del av min utbildning. Man märker av det från och till, ibland när man minst anar det. Nu inför tågresan så hade jag till exempel bunkrat upp med lite TV-serier att fördriva tiden med. Istället för att plöja igenom dem, som jag vanligtvis brukar göra, så har jag ägnat tiden åt andra saker. Bland annat så har jag lusläst lite i en Cap & Design, för att efter det ta fram mitt block och penna för att skissa på skolarbeten och hemsidor. När man nu väl tar upp datorn, så är det inte för att det börjar klia i fingrarna efter lite TV-serier. Nej, istället använder jag tiden till att skriva den här texten. Detta har blivit mitt liv på något vis.

22:52
Nu har jag i alla fall tittat på Hellboy 2. Än finns det lite hopp för mig.

Offlineblogg: Mina damer och herrar

Mina damer och herrar, säger damen i högtalarna. Vilket underligt sätt att påbörja ett meddelande på egentligen. Det är någonting som har fått hänga med sedan många, många år bakåt i tiden, och som nu har präglat sig fast i vår vardag. Mina damer och herrar. Som på en teater, där hon i ett försök att låta professionell ska presentera föreställningen för oss, den utspridda skaran främlingar, som samlats för att tillsammans färdas mot olika mål.

Det är en konstig, omedvetet stämning när man färdas med kollektivtrafik. Man sitter där på sin bestämda plats och önskar att människor ska försvinna. Någon kanske är förkyld, honom vill man självklart inte dela vagn med. En annan har en irriterande SMS-signal, och fnittrar hysteriskt efter varje SMS. Henne skulle man gärna slippa om man fick. Letar man bara tillräckligt länge så upptäcker man garanterat någonting att irritera sig på hos alla ens medresande. Helst av allt så skulle man vilja sitta för sig själv och bara kunna sköta sitt eget i lugn och ro.

Kollektivtrafik måste vara världens mest osociala gruppaktivitet.

Jag ser ljuset

Tidigare ikväll lade jag till RSS-flödet för de viktigaste nyheterna från DN i min RSS-läsare, så att jag åter igen ska kunna vara lite uppdaterad i vad det är som händer i världen. Redan nu belönade det sig, genom att jag fick denna underbara "nyheten" skickad till mig.

Idag var det alltså årets mörkaste dag, vilket betyder att det från och med nu bara kommer bli ljusare och ljusare. Även om det bara handlar om några minuter per dygn, så är detta mer än tillräckligt. Jag är inte girig, utan tar vad jag får helt enkelt. Vem vet, om några veckor kanske detta har resulterat i en halvtimmes extra solljus per dag. Då börjar det bli dags att gräva fram mina flip flops och shorts, och göra dem redo för den stundande våren. Så fort termometern har letat sig upp över femton grader, så blir det grillfest på Arenavägen! Lita på det!

Infall

Jag vet inte, jag blev plötsligt extremt sugen på att skriva någonting. Jag har egentligen ingenting att skriva om, men jag får hitta på saker samtidigt som jag skriver. Det brukar oftast inte bli alltför lyckat, men ibland så går det vägen. Jag ska försöka se till att detta blir av den senare varianten. Jag har goda förhoppningar för en stunds lyckat skrivande, då jag har glögg i blodomloppet och är allmänt glad i sinnet. Rofylld och nöjd.

Det är nu den sista kvällen innan jag åker ner mot Småland. Jag och Victor har suttit och tittar på film, druckit glögg och bara allmänt satt oss ner för att njuta av tillvaron i Sunne. Samma sak fast alkohol- och filmfritt var det igår, då jag var hemma hos Isa tillsammans med Egil, Karin, Patrik och Marianne och bara pratade tills sent in på natten. Det är såhär man vill komma ihåg Sunne när man befinner sig i Småland. De fina stunderna i goda vänners sällskap, som värmer så härligt i hjärtat. Utan detta så skulle Sunne inte varit mycket för världen.

Imorgon är det dags att vinka av Victor när han beger sig bort från Sunne, sedan har jag några timmars solidaritet här i Sunne, innan även jag ger mig iväg mot sydligare breddgrader. Jag har inte packat, inte städat, knappt fixat med någonting inför imorgon. Av någon anledning känns detta nästan bättre än om jag hade gjort allting klart. Jag finner någon slags ro i att inte behöva tänka på detta förens då det är helt nödvändigt. Att kunna lägga energin och tankarna på andra saker.

Nu är det Diggnation som gäller.

Sista skoldagen för terminen

Då har årets sista skoldag passerat, och jag är ledig över julen. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta, men det känns som att jag kommer sakna Sunne när jag är nere i Småland. Egentligen skulle jag vilja vara kvar här, men när alla andra åker iväg förlorar det lite av sin mening. Istället blir det dötid, släktträffar och ett Ljungby där man fortfarande blir sedd som samma person som man var i högstadiet. Men det hör väl till gissar jag. Det är ju bara jul en gång om året.

Ursäkta om jag beklagar mig, jag vet inte vad det är med mig. Jag tror jag har brist på någonting viktigt.

Stjärnbrist

Det är en regnig kväll i Sunne. Himlen består av ett enda stort hav av mörka moln, som täcker allting som göms där ovan. Stjärnorna och månen. Jag har stannat upp och tittat på stjärnor förut, men i kväll var det nog första gången som jag har stått och tittat på stjärnbristen. Det är nästan lika vackert det. Avsaknaden av något som ska vara där, något familjärt, något som hör till, men som just för stunden inte existerar. Möjligheten att hitta på egna stjärntecken, utan att vara fast i samma gamla mönster som människor har stirrat sig blinda på i årtusenden före oss. En tom himmel, en nystart. Inga konsekvenser, inga spår efter tidigare kvällar. Bara samma gamla himlavalv, med eller utan moln. Det är ju trots allt fortfarande samma himmel, även om molnen gör sitt bästa för att vi för en kort stund ska kunna bortse från detta faktum. Men även om man håller handen framför någonting, så betyder inte detta att det upphör att existera bortom ens förnekande fingrar. Tvärt om. Genom att försöka få saker att försvinna, så stärker man bara dess existens, så att nästa gång som molnen skingras och stjärnorna lyser igenom, så känns det som att de lyser desto starkare.

Jag vet inte varför jag skriver detta, men se det som något slags apatiskt försök till känslosam filosofi, signerat av en cynisk romantiker. God kväll.

Inriktningsval

Idag har jag en lite mer positiv känsla om skolgången än vad jag hade för någon vecka sedan. Inte nog med att en tenta är ur världen, vi har dessutom fått lite mer konkret information om hur det blir med våra inriktningsval. Vi hade tre val; flexografi, grafisk medieteknik (GM) och medieproduktion för webb. Jag hade beslutsångest in i det sista, innan jag i sista minuten beslöt mig för Grafisk Medieteknik. Nu visade sig att jag var långt från den enda som valde detta, då alla utom fyra i klassen hade detta som sitt förstahandsval. Detta ställer till problem, då det maximalt kan vara sexton stycken på vardera inriktning.

För att lösa detta så visade det sig att skolan är väldigt flexibel. De är beredda att omforma inriktningarna, och försöka lösa det genom att i princip skapa två helt nya inriktningar som vi kan välja istället; grafisk medieteknik med en touch av webb, och grafisk medieteknik med en touch av flexografi. För de som hade valt något annat än GM så var detta nog inte riktigt vad de hade hoppats på, men för mig var det underbara nyheter. Om jag kan läsa grafisk medieteknik med en del webbdesign inbakat, så blir det precis den utbildningen som jag vill gå.

Fantastiska nyheter, om jag får säga det själv!

Min frukost

Efter en härlig morgon med mycket underbar sömn krävs det en värdig frukost. Det fick bli lyckliga mackor.

Glögg

Vi har numera ett litet kärleksbarn i vår lägenhet. En vacker pjäs, som sprider glädje och välmående till mig, Rickard och alla våra gäster. Denna källa till munterhet är inget mindre än en vacker hyacint som vi har införskaffat, som nu äntligen börjar ta form på allvar. Vi kände att något så personligt inte kunde gå namnlös, så därför bestämde vi oss för att döpa den. Eftersom den faktiskt är blå, så var vi gammaldags nog att konstatera att det är en kille som vi har tagit hand om. Det blev en mindre dispyt över vilket namn han skulle få, men till slut fick jag lägga in mitt veto.

Jag presenterar Glögg, världens finaste hyacint.

Betalt

Idag gick jag till vaktmästaren och betalade för brandlarmet som jag ofrivilligt satte igång. Jag har skjutit upp det hela tiden, och kände att det var dags nu, efter två påminnelser från honom. Som tack för mina surt förvarade slantar så skrev han ett föga fint kvitto till mig, samtidigt som han pratade om saker som jag hade kunnat köpa för pengarna. Julklappar och sånt. Då gjorde det ont i mitt småländska hjärta.

När jag sedan gick ut från kontoret såg jag en lapp som de satt upp på dörren. "OBS! Glöm inte larmet!" stod det på den. Jag fnös till, och gick surt därifrån.

Sömnproblem

Detta är orsaken till varför jag aldrig ska sova på eftermiddagar och tidiga kvällar. Nu har jag legat och vänt på mig i snart två timmar utan att kunna somna. Istället så ligger jag och funderar på lite allt möjligt, utan att komma fram till något vettigt alls. Jag funderar på vad som har hänt den senaste tiden, hur allting är nu och hur den närmaste framtiden kanske kommer att bli. Vad människor har sagt, vad jag har tänkt, vad jag vill göra. I ett sista hopp om att försöka få slut på strömmen av onödigt tänkande, så sätter jag mig vid Molly och skriver det här inlägget.

Förstår inte varför jag aldrig kan lära mig att det är såhär det blir om jag vilar på dagen.

Tullverket

Jag gillar inte Tullverket. Visst, jag förstår poängen med moms och varför det är så viktigt för samhället, men när det går ut över mig och min ekonomi så är det svårt att se något annat än ondska i det. Jag fick nyss en stark, instinktiv känsla i kroppen att det var dags att ta sig en titt i brevlådan. Sagt och gjort så gick jag ut i det kalla vädret för att gräva efter potentiella skatter. Oväntat nog så hade min magkänsla rätt, längst ner i brevlådan låg en liten lapp om att jag nu kan hämta ut min efterlängtade försändelse från Threadless!

Tråkigt nog så hade Tullverket tagit sig en titt på paketet, och beslutat att det var på tok för billigt som det var, och att en lite ökning på kostnaden var på sin plats. Därför la de på 234 kronor på priset. Detta uppskattar jag inte. Det tycker jag verkligen inte att de har gjort sig förtjänt av, de iglarna.

Det blir med en viss bitterhet som jag imorgon kommer hämta ut mitt paket, som de håller gisslan. Egentligen vill jag bara skicka brev till dem och avsäga mig allt ansvar från försändelsen. "Jag förhandlar inte med terrorister", vill jag skriva. Allt för att inte sponsra deras näst intill kriminella verksamhet.

Salt

Jag tror att jag gillar att salta min mat lite för mycket. Jag brukar alltid salta på rätt så rejält varje gång jag lagar mat, vilket gör att vissa klagar på att det helt enkelt blir för salt. Icke säger jag, och saltar lite till. Salt är en perfekt krydda för att få fram smak, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan den. För att inte tala om hur tråkigt all mat skulle smaka. Ett exempel på mitt saltberoende, som många har reagerat på, är att jag till och med saltar bacon.

Risken är nog stor att jag kommer dö många år i förväg av någon sjukdom framkallad av grotesk saltöverdos. Man kanske skulle ha lite framförhållning och specialbeställa sig en stilig gravsten, gjord av saltsten.

Hej, minns ni mig?

Ursäkta igen. Rickard har dåligt inflytande på mig. Jag brukar alltid skriva mina inlägg när jag sitter i min ensamhet på kvällarna och har lite tid att döda. Sedan Rickard kom tillbaka har jag varken haft tid över, eller någon ensamhet att tala om. Det är väldigt mycket i skolan just nu, eftersom nästa vecka är terminens sista. Jobb in i det sista.

Jag ska försöka mitt bästa med att sätta igång igen, men om så inte blir fallet så vet ni!

Snålboken

Jag har skaffat mig en liten bok. En svart bok i fickformat, med tomma sidor i sig. Denna boken är tänkt att jag ska bära med mig mest hela tiden, så att jag alltid kan ha den redo. Detta är nämligen min snålbok. Den är tänkt att användas för att hålla koll på det småländska tänkandet i min omgivning. Om någon skulle bryta mot det småländska snålhetscodexet så för jag en dömmande anteckning över detta.

Jag har även använt den för att hålla koll på elakheter riktade mot mig. Bland annat så har Victor och Isa hunnit få några notiser redan. På grund av gott, snålt uppförande har de dock lyckats få mig att stryka de flesta av dem. Hur smidigt detta än är, så har jag bestämt mig för att sluta föra statistik om sådant, och istället koncentrera mig på det som är viktigast, snålheten. Snålboken är ju trots allt skapad för just detta ändamål, så det vore dumt att förstöra något så fint.

Tänk nu på erat snålande i framtiden. Annars kanske du hamnar i min snålbok, Alexanders lilla svarta.

Rickard och Fable 2, del två

En kort uppdatering i Rickards Fable-spelande. Alex är nu död, och barnet har blivit omhändertaget av Socialen. Rickard njuter av singellivet.

Rickard och Fable 2

Rickard har upptäckt Fable 2. Han sitter och spelar det mest hela tiden, från när han går upp på morgonen till när han går och lägger sig. Ibland tar han paus i spelandet, så att man ska tro att han inte är så besatt av det som han faktiskt är. Men tjugo minuter senare sitter han där igen med ivriga fingrar på handkontrollen. Jag försöker följa med i hur det går för honom, så jag brukar sitta och titta på när han spelar.

Igår när jag satt och tittade på. så var han och hälsade på sin fru i spelet. De bodde tillsammans i en liten vagn med endast en matta på golvet. Tillsammans hade de ett litet barn, som han underhöll med att fisa. Han drog långa fisar, och så satt han och fnissade i soffan. Så roligt kan man ha när man spelar spel. Sedan gjorde jag en obekväm upptäckt. När han tittade igenom statistiken för sin fru, så råkade jag se vad hon hette. Hon hette Alex. Detta är alltså hans fru i spelet, som han har en liten unge med. Jag blir lite orolig av detta. Hans rollspelande kanske börjar gå överstyr.

Kanske är dags att ta spelet ifrån honom.

Chokladkalendern

Detta är en tradition som jag har haft varje år så länge som jag kan minnas. Jag bävar för den dagen då jag inte längre finner det nödvändigt att köpa en chokladkalender inför julen. Det är någonting som för mig nästan är viktigare än självaste Julafton. Utan den vet jag inte hur jag skulle klara mig igenom hela december. Chokladen må vara billig att tillverka, med känslan den ger är obetalbar.

Dagens lucka var några fjädrar, julgranskulor och ett brinnande ljus.

Mustasch'b'gone

Det var förutbestämt. Den glesa mustaschen som har prytt min överläpp i nästan två månader nu har fått sin stund i rampljuset. Sedan innan hade jag bestämt att i samband med att Rickard kom tillbaka till Sunne, så var experimentet slut. Då skulle mustaschen försvinna, och jag skulle återgå till att ha en vanlig, glesbefolkad överläpp. Man skulle kunna säga att mustaschen var ett sätt för mig att sätta mig in i Rickard situation. Att inte bara bo i hans lägenhet, utan att även se världen med hans mustaschprydda ögon. Leva hans liv. Denna tid har varit givande, trots att den har varit kantad av dräpande kommentarer.

Nu är i alla fall mustaschen borta. Rickard avlivade den igår. Eftersom det är han som har själva modermustaschen, så var det inte mer än rätt att det också skulle vara han som gör lidandet kort för den. Han fick min rakapparat i handen och jag gav honom en lätt nickning med huvudet, för att visa mitt godkännande. Han spärrade upp ögonen och man såg hur pupillerna expanderades. Han var fokuserad på sitt mål. Trettio sekunder senare låg resterna av en söndertrasad mustasch utsprida över handfatet. Ett kadaver. Jägaren hade vunnit ännu en gång, bytet var dött.

Vem vet, kanske blir det någon form av ansiktsbehåring i framtiden, kanske inte. Tills vidare håller jag ansiktet relativt rakat.