Möblerandet

Idag har vi möblerat om i lägenheten. Det fungerade helt enkelt inte att ha det så som det var förut, när vi nu ska bo två stycken här. Lyckligtvis kom Rickard med ett riktigt bra förslag på hur vi kunde möblera, så nu känns till och med lägenheten bättre planerad än innan, även om det självklart är lite trängre av naturliga själ. Hela lägenheten är dessutom mer anpassad för filmtittande! Man kan utan problem klämma in tio stycken här för att titta på film. Man skulle kunna kalla det vår egna, privata Brobygraf. Men än finns det saker att förbättra. Vi planerar att inhandla lite småsaker snarast, så att vi får mer utrymme att förvara saker på.

För övrigt, med detta inlägget så klarade jag två inlägg per dag i en hel månad. Tänk vad mycket det går att klämma ut inlägg av!

En dag, eller snarare inga alls

Nu kom Rickard. Han skickade ett SMS till mig en halvtimma innan han kom tillbaka. Egentligen trodde jag han skulle komma imorgon, vilket gjorde att jag inte har städat eller diskat. Nylagad mat jag till honom i alla fall, för så snäll är jag. Nu diskuterar vi hur vi ska möblera i lägenheten för att få plats med saker på bästa vis. Så imorgon blir det att möblera om!

Nu sitter vi här och trängs i soffan, med ett bord fyllt av datorer.

Whiskey

Jag lär mig sakta med säkert att tycka om olika alkoholhaltiga drycker. Detta genom att provsmaka från Victors olika inköp, och sedan recensera det för mig själv med hjälp av tungan. Jag har därigenom till viss del lärt mig att dricka öl sedan jag flyttade hit, men det är långt ifrån all öl som jag kan få i mig utan att rynka på näsan. Cider är fortfarande melodin som jag dansar onykter till.

En sak som jag dock förmodligen aldrig kommer uppskatta, det är whiskey. Denna dryck smakar något förfärligt, och känslan den ger mig skulle jag mer kalla för illamående än för välbehag. Jag försökte vara objektiv igår, när jag smakade en droppe från Olas whiskeyglas. Men nej, smaken som spred sig i munnen var långt ifrån god. Att folk kan lägga så stora pengar på en dryck som detta är utom mitt förstånd.

En tanke som har slagit mig är dessutom, varför är det bara saker som alkohol och tobak som anses fint? Jag tänker på uttryck som en riktigt fin cigarr eller en gammal fin whiskey. Finns det inte folk som förespråkar en riktigt fin saft?

Två dagar

Rickards återkomst kommer förmodligen göra underverk för min allmänna hälsa. Som det är nu så lägger jag mig nämligen på tog för sent varje kväll, även om jag ska upp tidigt på morgonen. Rickard har bättre självdisciplin än vad jag har, så jag kommer nog att följa hans exempel när vi bor tillsammans, och därmed gå tidigare till sängs. Men tills dess får jag lida för min osunda leverne. Min kropp skriker ihärdigt efter sömn, och nu ska jag ge efter och döva det kroppsliga oljudet.

Jag ingen klocka ställd. Jag ska sova villkorslöst. Godnatt för den här gången.

Tre dagar

Tro inte att jag bara listar upp dåliga grejer med att Rickard kommer tillbaka. Jag försöker lista upp saker som kommer att förändras, och då är det självklart några saker som blir till det värre. Samtidigt kommer det så klart att bli bra förändringar också. Bara själva grejen att Rickard kommer tillbaka ska bli väldigt trevligt. Det senaste året har jag nog bara träffat honom två-tre gånger, något som är lite tråkigt. Det ska bli intressant att dela lägenhet med en nära vän, särskilt i en sådan här liten lägenhet. Speciellt fint blir det att vi kommer dela på matkostnaderna, så att det förhoppningsvis blir ännu lite billigare att bo här.

Vad jag försöker säga är att Rickards återtåg inte bara betyder en massa nackdelar!

Uppdatering förkylning

Jag tror inte längre att jag är förkyld. Nyss så beslutade jag mig för att ta en titt i min mun med en lampa, för att se om jag hade några vita prickar i svalget som kunde förklara min halsont. När jag tittade efter så såg jag ingenting i svalget som kunde förklara varför det svider, men däremot så såg jag någonting annat. Någonting ännu värre.

Gomspenen, som för övrigt är det absolut fulaste namnet på en kroppsdel någonsin, är den lilla saken som hänger ner från gomen, precis innan svalget tar vid. Mitt på denna har jag lyckats få en stor, elak munblåsa, som ömmar vid minsta beröring. Varje gång jag sväljer mat, så kommer maten åt blåsan och det svider till. På något vis lyckas jag alltid få blåsorna i munnen på de värsta tänkbara ställena. Jag känner mig helt handikappad.

För de som känner sig manade, så lyckades jag få en smått äcklig bild på sattyget. Bon Appétit!

Mustigt

Jag och Isa hade igår en diskussion om ett av mina favoritord, mustigt. Det är ett helt fantastiskt adjektiv, som man använder alltför sällan. Fast när man tänker efter så är det förmodligen tur det, för annars skulle ordet tappa mycket av den tyngd som det faktiskt har. Det är svårt att beskriva vad det innebär, eftersom innebörden är relativ till vad man använder ordet på. Ett mustigt skägg är till exempel ett tjockt och fint skägg, och en mustig doft är en härlig doft med mycket karaktär. Det går i princip inte att använda ordet på ett negativt sätt. Någonting som är mustigt är därmed alltid bra.

Det är inte en slump att Julmust är den dryck som säljer bäst i juletider. Den är helt enkelt lite mustigare än alla andra drycker.

Fyra dagar

Snart kommer det bli väldigt kallt för mig. Ända sedan termometerns mätare sjönk under fem grader har jag i princip bott i Rickards vinterjacka under de timmar av dygnet som jag har spenderat utanför lägenheten. Den har skänkt mig värme, och är förmodligen den enda orsaken till att jag kan sitta här och skriva detta inlägget just nu. Skulle denna jackan inte funnits till, så skulle jag med största sannolikhet legat ihjälfrusen nedanför trappan här utanför. När Rickard kommer tillbaka misstänker jag att han kommer vilja ha tillbaka sin varma, sköna jacka. Hur ska jag överleva då?

Kanske får jag ta och sluta duscha, så att smutslagret på kroppen bildar en naturlig isolering från kylan. För att inte tala om naturlig isolering från social aktivitet överhuvudtaget.

Mina favoritdofter

Jag gillar att nosa på saker. Luktsinnet är något som jag uppskattar väldigt mycket, förmodligen mer än de flesta. Genom åren har jag sprungit på några lukter som har blivit mina absoluta favoriter av alla olika underbara dofter. En av mina senast upptäckta favoritdofter är den som avges från en varm vetesäck. Vetekornen luktar nybakat på något vis, och värmer nästan lika mycket som själva säcken. En mysig doft helt enkelt.

Utöver detta så gillar jag doften av malt kaffe. Det luktar betydligt godare än färdigbrygt kaffe, och klart mycket bättre än vad det smakar. Jag gillar nämligen inte kaffe, vilket jag tycker är lite underligt när jag uppskattar doften så mycket. Det är en trivsam doft, som påminner om när man är barn och fikar tillsammans med föräldrarna. En doft av trygghet kanske man skulle kunna kalla det.

Min tredje favoritdoft är ganska otippad. Det är doften av en nygjord fotostatkopia från en gammal kopiator. Detta påminner mig om när jag var väldigt liten, och hälsade på mamma på jobbet. Då kopierade hon stundvis papper, och nyfiken som jag var hängde jag storögt (och stornäsad) över den arbetande maskinen. Lukten sitter kvar ännu, och jag färdas bakåt i tiden med ett leende på läpparna varje gång jag känner denna doft.

Detta är några av mina favoritdofter.

Själavård

Jag har en förkylning som jobbar hårt för att sprida sig i kroppen på mig. Det började häromdagen med lite halsont, som nu har gått och blivit värre samtidigt som jag känner mig både lite seg och trött. Lyckligtvis finns det några småsaker som man kan göra för att hjälpa till. Jag häller upp en stor mugg te, med mjölk och honung i. Till detta blir det en clementin, och två tabletter med nyttiga vitaminer och fetter. Ibland måste man helt enkelt ge kroppen en extra klapp på axeln, så att den orkar tampas med det fientliga anfallet. Om inte annat så känns det bra för stunden, i alla fall i sinnet.

Förkylningar kan vara ett rent helvete. I alla fall när det kommer i samband med att man borde vara aktiv och få saker gjorda. Dum som man är ger man sig iväg till skolan oavsett hur man mår. Sova borde man kanske testa på också, det ska vara bra har jag hört.

Min puls

Igår när jag var hos Victor, så tittade Ola förbi med sin nyinköpta pulsmätare. Eftersom vi hade den tillgänglig så skulle alla givetvis testa den och se hur låg puls de kunde få, genom att bara ligga och slappna av. Jag var sist ut med att testa den, efter att alla andra hade lyckats få ner pulsen till runt 55 - 60 slag i minuten. När jag låg där och försökte slappna av kunde jag inte, hur avslappnad jag än blev, få ner pulsen till under 70 slag i minuten. Jag vet inte om detta betyder att jag är i dålig form, stressad eller något annat. Vem vet, jag kanske ska vara glad om jag överlever fram tills trettioårskrisen.

Men tills dess får jag bara säga att mitt hjärta slår lite extra för saker och ting i allmänhet.

Fem dagar

Jag tror att Rickard är en av dem som är mest lik mig vad gäller intressen och humor. Detta anser jag vara lysande förutsättningar för att bo tillsammans med någon, speciellt i en såpass liten lägenhet som det faktiskt är. Det finns dock en punkt där våra intressen skiljer oss åt, och detta är när det gäller musik. Rickard uppskattar inte alls den musik som ligger mig närmast hjärtat, vilket förmodligen kommer leda till viss rivalitet mellan oss. Jag var dock förutseende och tog med mig mina hörlurar när jag flyttade hit, men jag vill ju inte sitta med dem och se dum ut hela tiden. Nej, för att detta ska fungera krävs det organisering. Vi får helt enkelt dela upp dygnet, så att båda har sina tidpunkter då vi får styra över musiken.

Jag tar eftermiddagarna, Rickard får förmiddagarna.

Burken

En solig höstdag i september gav jag mig ut med Lina för att plocka kantareller. Vi lyckades få ihop en rätt så stor fångst, som vi sedan delade jämt mellan oss. Jag var snabb med att äta upp min halva, eftersom jag älskar smörstekta kantareller. De ger en fin tröst när sommaren är på väg att ta slut. När Lina ungefär en vecka senare gav sig iväg på praktik fick jag ta över det som var kvar av hennes kantareller. Tyvärr blev jag då lite bekväm av mig, och orkade inte riktigt rengöra ett lass kantareller till. Så det blev att de stod där i kylskåpet, i en gammal yoghurtförpackning.

Nu när jag grävde runt i kylskåpet efter något att smaska på, så såg jag den slutna hinken, och insåg att jag hade glömt bort den helt. Locket är som sagt stängt, så jag kan inte se hur kantarellerna ser ut nu. Jag sitter här för mig själv och överväger om jag vill veta detta eller inte. Vill jag verkligen öppna locket och se vad den döljer för hemligheter? Är det en erfarenhet som jag vill ta del av?

Naturell, krämig och frisk står det på yoghurthinken. Naturell och krämig kanske stämmer, men frisk har jag mina tvivel på.

Anders telefon

Jag vill säga att jag har varit väldigt duktig med mina mobiltelefoner genom åren. En av mina första telefoner, en Nokia 3510, följde med mig i många år innan jag blev tvungen att byta upp mig på grund av den dåliga ljudkvaliteten när man pratade med mig. Efter det fick jag ta över en gammal T610 från min dåvarande flickvän, som också den höll ganska länge med tanke på hur många år den hade på nacken. Det var för ett halvår sedan som den inte ville vara med längre, vilket gjorde att jag köpte en billig, begagnad telefon på Tradera, som hade en stor spricka i skärmen. Denna orkade jag med i ungefär två månader.

Nu använder jag dock Anders gamla, halvtrasiga mobiltelefon som han så snällt har lånat mig de senaste tre-fyra månaderna, men nu börjar även den sjunga på sista versen. Därför står jag i valet och kvalet om huruvida jag ska köpa mig en ny telefon eller inte. Som det ser ut nu finns det bara en telefon som jag kan tänka mig köpa, men jag vet inte om min budget håller med mig om detta. Den är nämligen lite dyr. En hel del dyr, till och med.

Det känns som att jag måste lösa det här snarast. Jag gnager snart av mig foten av frustrationen över att bara ha en halvt fungerade mobiltelefon.

Sex dagar

Jag undrar hur vi kommer lösa problemet med förvaring när Rickard kommer tillbaka. Som det ser ut nu försöker jag klämma in mina saker lite varstans, där jag lyckas hitta utrymme. Detta fungerar, men inte mycket mer än så. Tanken på att det snart kommer fyllas på med ännu en uppsättning kläder och lite annat smått och gott skrämmer mig. Vi kommer behöva arkiveringsskåp, bokhyllor, stora lådor, egentligen vad som helst som man kan tänkas förvara saker i. Allting som vi inte använder varje vecka får flyttas till förrådet.

Tolv och en fjärdedels kvadratmeter börjar kännas väldigt litet. Men det ska bli ruggigt roligt.

Om jag vore tjej

Om jag hade varit tjej så skulle jag lämnat toalettsitsen uppfälld varje gång som jag hade varit på toaletten, och visste att det stod folk utanför som väntade på deras tur. Bara för att göra dem förvirrade.

Statistik

Statistik. Jag älskar det. När jag tänker lite närmare så är det nog något av det bästa jag vet. Att sitta och titta på siffror om hur det går för saker och ting, med diagram och tabeller, grafer och listor. Med handen på hjärtat kan jag nog erkänna att jag undersöker bloggstatistiken mer än vad jag kikar på själva bloggen. Antalet besökare per dag, var ni kommer ifrån, vad ni läser för något. På något vis blir detta själva belöningen för den tid som jag lägger ner på att skriva.

På ett snitt så har jag ett trettiotal unika besökare per dag just nu. Ibland är det fler, ibland är det färre. När jag inte skriver något på en hel dag brukar detta antal smyga sig ner till strax över tjugo stycken. Tjugo små får som jag vallar i min blogghage, som inte bryr sig om världsliga saker som nya inlägg.

När man tänker efter så är ni ändå en ganska stor skara människor. Speciellt om man skulle föreställa sig scenariot i verkligheten. Skulle jag ha högläsning av mina inlägg, och trettio stycken kom för att lyssna, så skulle det vara mer än nog för att göra mig lite torr i munnen. Men ändå känns det inte så mycket, eftersom jag sitter här i säkerhet bakom en datorskärm och skriver för siffror.

Frågor

Insåg precis att jag var tvungen att undersöka när folk läser min blogg. Samtidigt kan jag ju passa på att lära mig lite nya saker.

Victor, vad heter du i mellannamn?
Isa, brukar göteborgare åka spårvagn, eller är det bara för syns skull?
Rickard, vilken fetthalt föredrar du på mjölken?
Johan W, vad är dagens outfit?
Martin, hur går det med kaffeodlandet?
Alla andra, hur mår du idag?

Svara bland kommentarerna när du läst detta!

Sju dagar, åtta nätter

Idag var det sju dagar kvar tills dess att Rickard kommer tillbaka. Detta betyder att jag nu har åtta nätter kvar i den säng som jag har lärt mig att älska så. Åtta nätter. Plötsligt får allting en lite gråare ton. Verkligheten lägger sig som ett grådaskigt lager över Sunne och hela min värld. En hinna av vemod. Åtta nätter. Ett lågstadiebarn kan summera antalet tillfällen som vi har kvar tillsammans. Sex plus två, nio minus ett, fyra plus fyra. Svart och vitt. Fem sekunders funderande, räknandes på fingertopparna, sedan ett brutalt svar. Åtta.

Åtta.

Tal till nationen

Det har varit en upptagen helg, på tok för upptagen. På grund av detta kom bloggen lite i skymundan igen, och jag har därmed oundvikligt halkat efter i inläggen. Så kan det gå ibland, men det går inte att göra någonting åt. Jag måste bevisa för mig själv och för er att det faktiskt är jag själv som styr över bloggen, och inte bloggen som styr över mig. Likt en rättvis ledare måste jag ryta till ibland för att behålla auktoriteten, men samtidigt låta den komma krypande tillbaka för att söka tröst och förlåtelse. Hård men rättvis. Slå med den ena handen, ge tröst med den andra.

Jag kommer ta igen för förlorade inlägg, för att sopa igen spåren efter detta vaccum i bloggrymden. Så nu lägger vi detta bakom oss och blickar framåt!

Antagonisten

Jag tror jag har hittat antagonisten i det skådespel som jag kallas för mitt liv. Min ärkefiende, min nemesis. Det är ingenting som man skulle kunna gissa sig till vad det är. Det är nämligen så att min ärkefiende inte är en individ, utan istället en sak, ett dött föremål. Det är fästena till brandvarnare jag pratar om. Ni vet, de som man skruvar fast i taket för att sedan fästa själva brandvarnaren på. Detta i sig är en väldigt smart idé, då det är tänkt att förenkla proceduren att ta ner brandvarnaren och byta batterier. Om det hade fungerat som det är tänkt, alltså.

För det fungerar nämligen aldrig. Jag vet inte hur lång tid som jag sammanlagt har lagt på att stå och rycka, vrida och dra i brandvarnare för att få ner dem. De sitter fast så krångligt att det nästan vore enklare att skruva upp och ner dem för hand. Jag har genom åren ofrivilligt lyckats förstöra två stycken hållare på grund av mina försök att få loss brandvarnarna, och jag har fortfarande inte förstått hur jag ska gå tillväga för att snabbt och enkelt ta ner dem. Om jag tittar på konstruktionen är det givetvis barnsligt enkelt, vrid moturs och dra sedan neråt. Så enkelt att en femåring skulle klarat av det, bara de fått tag i en tillräckligt hög stol. Men väl på plats gäller dock inte denna princip. Då ska man kunna den hemliga koden, som vanligtvis är lika krånglig som knappkombinationerna för fusk till gamla konsollspel.

Upp, höger, höger, upp igen, vänster, höger, vänster, upp, håll inne knappen för att testa larmet i fem sekunder och dra sedan försiktigt neråt.

Snö

Idag var det första dagen sedan jag började på Broby Grafiska som det faktiskt snöar ute. Jag har bävat inför den här dagen länge nu, eftersom vintern för mig är en enda stor farsot. Visst, den har faktiskt sina ljusa stunder. Bland annat så gillar jag julen och allt därtill, och visst kan det se mysigt ut att titta ut över ett snötäckt vinterlandskap, men detta väger inte upp för alla nackdelar som den för med sig. Kyla och halka, slask och elände. Korta dagar som försvinner helt på grund av skolgång och liknande.

Nej, jag konstaterade för länge sedan att jag är en sommarmänniska. Jag trivs bättre när det är varmare ute än vad det är inne, när man kan bada och gå runt i sommarkläder. Att vara ute sent på kvällen och det fortfarande är ljust, och luften är ljummen och luktar levande. För att inte tala om grillfesterna.

Åh, grillfesterna...

Samhällsproblem

I tisdags var det inlämning på den senaste uppgiften, denna gången i kursen text- och bildbehandling. Uppgiften var att välja ett samhällsproblem, och sedan göra en affischserie till detta. Efter mycket velande valde jag att ta upp ämnet barnmisshandel, med BRIS som avsändare.

Idéen som jag arbetade utifrån var att alla sår som barnmisshandel ger inte går att dölja. Psykiska sår som den misshandlade får leva med i resten av sitt liv. Det ska ge en tankeställare till de som ser affischerna. En mer detaljerad beskrivning hittar ni i dokumentationen, som går att ladda hem här.

Underbart

I skolan ska vi arbeta på en kalender åt en förening/organisation som jobbar med att ta hand om djur. Vi hade ett möte med dem igår, och diskuterade lite allmänt runt kalendern och arbetet, och hur vi skulle gå tillväga. Idag skickade de tydligen föregående årets kalender till oss via Posten, och skickade då även ett e-postmeddelande till en i klassen för att informera oss om detta. Jag tänkte att jag skulle citera ett stycke ur detta e-postmeddelandet.

Spara gärna frimärkena på brevet, och ge dem till oss senare! Vi brukar limma utsidan på dem så att stämpeln ej går igenom. På det sättet sparar vi en massa pengar till djuren. =) Bra trix va!

Jag finner inte ord för hur underbart detta är. Så fint, så fantastiskt, så småländskt. Detta gjorde min kväll.

Tvättmaskinen

Jag blir nog lika förbryllad varje gång jag tvättar en hel maskin tvätt. Den tar sån tid på sig att tvätta, jag förstår verkligen inte hur det kan behöva ta så lång tid. Jag kan nästan känna hur jag märkbart åldras under den tiden som det tar för tvättmaskinen att tvätta klart. Rynkor dyker upp och hår växer fram ur öronen. Någon dag ska jag ta en bild på mig själv före och efter att jag satt igång maskinen, så man kan jämföra vad som hinner hända med kroppen under maskinens gång.

Jag tror att den är som en gammal dement tant, som mitt i tvättprogrammet blir osäker på om den körde förtvätten eller inte. Bortkommen och funderande backar den tillbaka och kör den igen, för säkerhets skull.

Terapi

Ikväll har varit en sådan där tom kväll. En utdragen, långsam kväll utan någon som helst mening, där en svag känsla av ångest ligger kant i kant med min brist på motivation. Jag har en förmåga att stundvis kunna dra ner mig själv av relativt onödiga skäl. Att fylla mig själv med uppgivenhet. Ikväll hittade denna ihåligt ekande känslan en väg in genom min oförmåga att fokusera mig. Det finns saker som jag ska göra, som jag måste göra. Men ändå känner jag att jag bara står och stampar på samma plats, så att jag långsamt sliter ut marken under mig till den punkt att den ger vika. När jag väl sätter mig för att ta tag i det så blir det ändå inte någonting gjort. Även om jag vill få det ur vägen, så att jag kan tänka på annat för en stund.

Jag vet inte, hjälplös känns som rätt ord att beskriva det, även om jag vet att det inte stämmer. Jag vill och försöker, men ändå ser jag bara hur alla måsten och förväntningar tyst smyger sig närmare. Jag har tiden, jag har tillfällena, men jag tar inte vara på dem. Istället sitter jag här och känner hur jag gör allt förutom det jag egentligen satte mig för att göra. Prestationsångest förkroppsligad.

Herregud, jag har blivit emo-bloggare.

Så länge skutan kan gå

Jag har gått och förälskat mig lite i denna visan. Den är oerhört vacker, och rätt framförd är den dessutom väldigt mäktig. Evert Taube visste hur visor skulle skrivas.

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Jag blir varm inombords.

Om arbetet

Jag gjorde arbetet som en del av en uppgiften, i ett träd utan grenar på en äng utan kor. Stora moln flög över himlen, jag fick skrattet i halsen och nästäppa. En sjukdom som inte går att bota, trots att man försöker, även om man vill, när tiden är knapp.

Stora tuppar gol över ängarna, korna råmade i sin frånvaro, folket var borta. Var de i stan? Ingen vet. Ingen vill veta. Alla förnekar kännedomen om detta faktum, trots att komockorna statuerar exempel på dåliga lögner, i ett land utan ära och heder. Fatala misstag när man inget förstår, stora tankar om en framtid utan nötkött, men med ljus framförhållning och bleka skjortor. En mustig framtid, inte alls som forntidens gråa dagar, utan som en spektrum av färger som dånar ner i ett hav av prestationsångest.

En hamster utan hjul är som en häst utan ben. Ensam, men inte övergiven för det.

Kaos är granne med Gud

Detta är en inlämningsuppgift till fortsättningskursen i Adobe Photoshop, som blev klar för en vecka sedan nu. Vi fick en vecka på oss att skissa på och skapa en affisch och tre annonser till en pjäs som heter Kaos är granne med Gud.

Detta är min affisch, som föreställer två lägenheter sett uppifrån.

Dåligt uppdaterat

Ursäkta om jag är lite dålig på att uppdatera, men den tid jag sitter hemma försöker jag använda till att arbeta på en inlämningsuppgift som ska redovisas nu på tisdag. Det är en hell del att göra nu, i alla fall om man inte vill stressa med alla uppgifter vars deadlines sakta kryper närmare. Dessutom har jag en del saker med företaget som jag har knuffat framför mig alltför länge. Det är en hård tid framöver.

Tydliga tecken

Jag tycker det är bra med tydliga tecken som talar om för en att det är dags att göra någonting. Som exempel, när man lyfter upp tandkrämstuben och locket på tuben lossnar av sig själv och sitter kvar på handfatet eftersom det har torkat sig fast där. Då vet man att det är dags att rengöra handfatet.

Enkelt, simpelt. Ungefär som en äggklocka, som talar om när det är dags att ta ut maten ur ugnen.

Ola

Jag och Victor är nyss hemkomna från en kväll hos Ola. Han bjöd in oss på hembakt surdegsbröd och te, vilket vi inte tackade nej till efter att ha varit i Karlstad en hel dag och handlat. Till detta tittade vi på en väldigt unik skräckfilm och filosoferade om livet i allmänhet.

Ola är en mycket trevlig och speciell människa. Jag tvivlar starkt på att man skulle kunna hitta någon annan som är som honom. Smålänning är han med, något som bara är positivt.

Dead Space

När det kommer till TV- och datorspel är ingen stor fantast, det vill jag inte påstå. Jag gillar att spela lite då och då, men det blir sällan mer än så. Jag tröttnar så fort på spel, så tiden läggs oftast på annat. Nu har jag dock fått spelet Dead Space till Xbox 360, och har börjat spela det. Tanken var att jag skulle ha Victor vid min sida, eftersom mitt svaga hjärta inte riktigt klarar av dessa spel. Tyvärr blev det inte så, eftersom han inte kände sig riktigt kry, så jag har suttit här och spelat själv en stund.

Jävlar i helvete. Det dröjer inte alltför länge innan själva spelet sätter igång, så jag var inte riktigt beredd på det när det väl skedde. Jag hade bara lärt mig vilken knapp man skulle trycka på för att springa fort, och denna knappen är ganska dumt placerad så jag hittar den aldrig direkt. Varje gång det dyker upp ett monster som jag inte vill bekanta mig med, så letar jag panikslaget efter springknappen och känner hur hjärtat pumpar snabbare. Alltid samma visa. Egentligen borde jag inte spela denna sortens spel, men på något vis blir det alltid att jag sätter mig med dem ändå.

Just nu har jag spelet pausat, eftersom jag nyss smög runt i en kuslig korridor, tills dess att allt ljus släcktes och det blev bäcksvart. Då vågade jag inte mer.

Att vissla

För ungefär 20 minuter sedan gick jag hem från skolan, och tog då sällskap med Karin i klassen. Vi gick och pratade om allt och inget, fram tills dess att vi kom fram till hennes lägenhet och våra vägar skiljdes åt. Den sista biten fick gå helt själv, och för att inte känna mig alltför ensam, så började jag vissla.

Jag visslade och visslade, högt och ljudligt. Jag visslade högre än vad man vanligtvis gör när man går ensam och visslar för sig själv, men brydde mig inte om det. Istället försökte jag vissla högre, så att alla skulle höra mig. Även om jag inte mötte någon, så kände jag att bristen på människor stirrade på mig. Jag var i centrum av ingenting, och höll en konsert för mig själv. Det var mitt sätt att leva lite farligt för en stund, och bara njuta av livet.

Det var en speciell stund jag hade där, helt för mig själv. Sinnesfrid.

Utvilad

Det känns skönt att man har fått sova ut några dagar denna veckan, och det märks verkligen. Jag är relativt pigg nu, även om jag gick upp vid halv åtta, till skillnad från annars då min trötthet kunde mörda folk i min närhet.

Det borde vara obligatoriskt med minst en sovmorgon i veckan.

Studion

Även om jag har varit ledig hela dagen idag, så har jag ändå befunnit mig mer i skolan än vad jag har varit hemma. Jag har i princip arbetat med olika skoluppgifter från när jag gick upp till att jag kom hem, och ändå har det varit en mycket trevlig dag. Vi var nämligen några stycken som hade samlats i skolans fotostudio, för att fotografera till en uppgift som vi har fått som handlar om samhällsproblem. Vi var där och fotograferade i ungefär tre-fyra timmar, och jag tror nog att vi alla känner oss nöjda med resultatet.

Jag bjuder på en bild på mig som Isa tog till sitt projekt. Hon fick nämligen de flesta av oss att vika ut sig framför kameran. Lite sång, lite dans, lite naket. Det kan vi nog sätta som tema för kvällen.

Maktposition

Det är inte ofta, men ibland händer det att jag befinner mig i ett läge där jag har övertaget jämtemot min hyresvärd. Nu har jag hamnat i en sådan situation. Det är nämligen så att Rickard planerar lämna landet, vilket som vi alla vet oftast innebär att man behöver visa upp diverse pappershandlingar för de trevliga människorna på flygplatserna. Rickard var dock inte strategisk nog att förutse att han kanske skulle befinna sig på landsflykt innan han återvände till Sunne, så hans pass ligger faktiskt kvar här. I min lägenhet. I mina händer. Därför ger jag er nu; Rickard Berggren, på den tiden då han var en sneluggad, mustaschlös indierockare.

Det är en kall blick han ger, nästan som en bild på en seriemördare, där man undrar om de ens har en själ gömd någonstans djupt inne i de tomma ögonen. När man frågar sig vad som gick snett, och hur det kunde bli som det blev. Ett fantastiskt fynd det här, måste jag erkänna. Skrämmer mig dock lite att veta att jag kommer dela lägenhet med den här förbrytaren.

Diskberget

Jag har läst Johan klaga på det flera gånger om, fler än vad jag kan räkna. Varje gång så har jag skrattat åt honom, och tyckt det varit roligt att han behöver diska i princip hela tiden. För mig har det inte ansetts vara möjligt att producera så mycket disk som den människan. När jag nu däremot har börjat lata till mig på denna fronten, så har jag börjat inse hur sant han faktiskt har haft.

Ni förstår, min disk lever sitt eget liv, helt oberoende av mig. Den växer och frodas, förökar sig och växer sedan lite till. Varje gång jag tittar in mot köket tycks det ha bildats ännu en ny diskfamilj där bland alla tallrikar och glas. Eftersom Rickards diskställ dessutom är litet och kasst, så är jag begränsad till att bara diska lite åt gången, något som inte alls passar mig. Jag vill diska allting på en gång, och få det ur världen.

Nä, när Rickard kommer tillbaka så ska vi gå och handla oss ett nytt, bättre diskställ. Hand i hand, jag och min sambo.

Smålänningen

Jag brukar spela en hel del på att jag kommer från Småland, och att jag därigenom automatiskt är snål. Egentligen vill jag inte påstå att jag är så snål, mer att jag hatar små, onödiga utgifter som man skulle klara sig utan. Eller stora, onödiga utgifter också för den delen.

Nu börjar dock till och men jag bli lite orolig för mig själv. För några timmar sedan skickade jag iväg ett SMS och ett e-postmeddelande till min mamma, där jag bad henne att ringa upp mig. Billigare så än att ringa själv ansåg jag. Nu sitter jag här och väntar och väntar på att hon ska läsa något av mina meddelande, och ringa mig.

Snål, snålare, Småland.

Omkörd

För bara en vecka sedan höll jag och Victor på för fullt med att pika Isa om hur sällan hon skrev något i sin blogg. Det kunde ta veckor mellan inläggen, som visserligen var långa, fina och matnyttiga, men som trots allt inte kompenserade för den olidliga bloggtorkan däremellan. Som svar på vårt oskyldiga mobbade fick vi bara ursäkter och en utsträckt tunga.

Nu däremot har hon dragit på ett antal växlar och bloggar flitigt. Jag insåg nyss att hon nästan har spottat ur sig fler inlägg än vad jag har lyckats med de senaste dagarna. Detta finner jag mycket oroande!

Men det är tur att hon skriver så fina inlägg.

Alexanders kökstips #2

Har du rotmos på korv liggandes i kylskåpet som du har sparat till ett speciellt tillfälle, bara för att då upptäcka att bäst före-datumet sedan ett par veckor tillbaka har passerat? Frukta inte, det finns en lösning!

Hemligheten är att helt enkelt jämna ut obalansen med någonting lyxigt. Servera rotmoset med en bit blodig entrecôte till, så är ordningen återställd!

Att söka efter kärleken

Jag upptäckte att en av dagens besökare har hittat in på bloggen via Google, genom att söka på ordet kärlek. Lite gulligt, tyckte jag. Att man kan hitta till min lilla, pitoreska blogg genom att söka på ett sådant vackert ord.

Sedan började jag fundera mer på det hela. Den som sökte på detta har alltså sökt efter kärlek på Google. Kanske hoppades han eller hon på att hitta den sanna kärleken? En trevlig människa att dela sitt liv med. Någon att bilda familj med, älska och till slut växa upp och bli gammal tillsammans med. Hur det gick, det får jag kanske aldrig veta.

Vem vet, kanske är ditt livs kärlek bara en Google-sökning bort. Varför inte testa du med?

Nyponsoppan

Jag öppnade nyss kylskåpet och tittade in för att se vad man kunde äta till frukost. I dörren stod min halvfulla förpackning med nyponsoppa, som jag vårdar så ömt. Jag blev förvånad över att den stod där, eftersom jag hade ett starkt minne av att jag har druckit upp den sedan innan. Men eftersom den fortfarande står där så måste det betyda att jag har drömt detta.

Det är det som gör att jag blir så besviken på mig själv. Andra drömmer tuffa saker, som till exempel Isa. Hon har bland annat drömt om leoparder, midsommar och cheezburgers, i en enda stor och galen dröm. Jag däremot, ligger och drömmer om hur jag dricker upp min egen nyponsoppa.

Tänk att drömmar kan ge en prestationsångest.

"Olycklig kärlek"

Det finns så många underbara låtar som handlar om kärlek. Man kan hitta dem överallt. Musikstycken fyllda av vackra citat som förklarar denna speciella känslan. Fina, poetiska, underbara. Samma sak är det med "olycklig kärlek". Det finns ett hav av enkla, vackra och talande låttexter, som sätter ett vasst finger på en känsla som de flesta av oss någon gång har fått uppleva.

Ibland önskar jag att jag var "olyckligt kär", bara så att jag kan citera vackra och sorgliga låttexter.


Fotnot: "Olycklig kärlek" är inom citationstecken eftersom det, som Emil Jensen så vacker har uttryckt sig, inte existerar. Det finns ingen olycklig kärlek, bara idioter. Kärlek kan inte vara olycklig.

Vaken

Som svar på föregående inlägg så lyckades jag med att gå upp klockan 08.58, stänga av mobilen och sätta mig vid datorn. Nu har jag tagit en lång, lugnande dusch och funderar över om jag borde börja med städningen eller med skolarbeten. Något måste jag ju göra, kan ju inte sitta här i mörkret i onödan.

Insåg nyss att jag lär behöva inhandla skyglappar för att klara av detta. Jag gick precis förbi sängen, och var av instinkt på väg att lägga mig i den igen. Stoppade mig själv i farten, utdelade några örfilar och sjasade iväg mig mot soffan igen.

Löftet

Imorgon ska jag gå upp tidigt och jobba med saker som jag måste få gjorda. Jag ska gå upp klockan nio och inte en minut senare, det ska jag göra. Problemet när jag säger sådana här saker är att sängen allting brukar vara extra skön när jag vaknar, så det blir ändå inte att jag stiger upp fören framåt elva. Men nu ska jag upp imorgon, och för att se till att jag gör det så sätter jag nu ett löfte.

Om jag inte går upp klockan nio imorgon bitti, så kommer jag avslöja någonting pinsamt om mig själv. Jag vet inte vad ännu, men det blir i så fall något som jag egentligen inte skulle skriva.

En god människa

Jag måste vara en riktigt snäll människa, egentligen. Jag har insett att varje gång jag kommer hem till lägenheten och stänger dörren efter mig, så fiser, fiser och fiser jag. Jag fiser så mycket att man ser hur saker på avstånd tycks darrar av all gas i luften. All luft som jag har samlat på mig under dagen släpps ut, som att det inte skulle finnas någon morgondag.

Varför anser jag då att detta gör mig till en god människa? Jo, det är på grund av det faktumet att jag bunkrar upp allt detta när jag umgås med andra. Jag märker inte ens av det själv. Min kropp håller per automatik inne otrevliga gaser när jag är med mina vänner, och håller alla lyckligt ovetandes om detta.

Att jag gör något så snällt och osjälviskt helt per automatik, det måste väl ändå betyda att jag är en mycket snäll människa innerst inne?

Lugn morgon

Upptäckte igår att Tracy Chapman hade släppt ett nytt album. På grund av detta har denna morgonen gått från en övertrött ångestmorgon fylld med sänglängtan, till en lugn och harmonisk morgon.

Tänk vad lite musik kan göra.

Bikten

Jag är mitt uppe i ett projekt att tjäna in mina 800 kronor igen. Det händer nämligen rätt så ofta nu för tiden att jag råkar "glömma" att lämna matkupongen när jag äter i skolan. Jag vet inte vad jag ska förklara denna plötsliga våg av glömska med, men kanske är det stressen som gör sig märkt?

Jag hoppas att jag får minnet tillbaka snart. Tills dess så fortsätter jag helt enkelt med att tacka mattanterna lite extra för maten.

Kreationister

Så kallar sig den skara människor som anser att Jorden är 6 000 år gammal och skapad av en gubbe uppe bland molnen. De anser att Gud ligger bakom allt och alla, och att han skapade människan som sin avbild. Motsatsen till denna tro kallas för evolutionism, som helt enkelt innebär att människan härstammar från aporna och att Jorden är bra mycket äldre än vad kreationisterna påstår. Detta är något som kreationisterna kallar för lögner och påhitt, och menar att det rent ut sagt är löjligt att tro att världen skulle fungera så. Detta tycker jag är väldigt roligt, eftersom allt det som de anser bevisar deras egna teorier står samlat i en tjock sagobok, som de kallar för Bibeln.

Det värsta med detta är hur de i princip tvingar in denna världssyn i sina barn. Det är inget annat än ren och skär hjärntvättning, när de predikar inför barnen om vad de ska säga om någon påstår att jorden är åtskilliga miljoner år gammal. "Were you there?" ska de svara, med handen på Bibeln och hjärnan långt upp i tjocktarmen. På detta vis lär barnen sig att vara trångsynta, konservativa och att inte tänka logiskt, som alla andra duktiga kreationister. Det känns som att de lever kvar på medeltiden, med skrämseltaktiker om vad som händer om man inte är duktig och lyder.

Det senaste från kreationisterna är för övrigt att Adam och Eva levde tillsammans med dinosaurier i Edens lustgård. De har helt enkelt insett att det inte längre går att förneka att dessa fjälliga jätteödlor faktiskt har funnits till.

Bloggångest

Jag har fått för mig att jag vill skriva två inlägg per dag denna månaden, bara för att testa hur svårt det är. Hittills har det ju gått hyfsat bra, och jag vet en hel del som jag kan skriva om. Problemet ligger bara i hurvida det jag kan skriva om är intressant att läsa eller inte. Men å andra sidan, hur mycket intressanta saker skriver jag om, egentligen? Jag tänkte att jag helt enkelt ska sammanfattar några av de sakerna som jag är osäker på om jag ska skriva, så får ni skriva en kommentar om ni tycker att jag borde spinna loss på något av dem. Annars så är det mest för att jag vill få ut det ur mitt system.

• Har ni tänkt på vilket lustigt ord ananas är egentligen? Det borde ju skrivas "annanas", med tanke på hur det uttalas. Dessutom så har jag nu fått uppleva hur öm man blir på tungan av att äta för stora mängder färsk ananas. Det är Djävulens frukt helt enkelt.

• Det stod en gatumusikant och spelade fiol utanför ICA igår. Hon hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Hon försökte skapa en falsk närhet till mig, den jäveln. Egentligen var det bara mina pengar som hon hälsade på. Ändå har jag lite skuldkänslor för att jag inte gav henne några pengar.

• Det diskuterades flitigt om kreationisterna ikväll. Man har ett visst förakt till sådana naiva, hjärntvättade människor, som viftar bort bevis efter bevis i tron på någon högre makt. Men främst hatar jag deras hjärntvätt av småbarn, och formar dem till avbilder av sig själv, istället för att ge dem en chans att bilda sina egna åsikter.

Myssubstitut

Jag tror att jag omedvetet går runt och saknar någon form av fysisk närhet. Nu pratar jag inte om sex eller sådana saker, utan helt enkelt "vanlig" fysisk närhet, så som kramar och att hålla hand. Känslan av att hålla om någon, och att bli omhållen. Sådana saker. Jag känner mig inte nerstämd, ledsen eller ensam, utan det hela gestaltar sig i mina handlingar. Saker jag kommer på mig själv med att göra.

Som exempel så satt jag i ungefär en timme på förmiddagslektionen och luktade på mina egna vantar, eftersom jag tyckte att de hade en varm och mysig doft. Jag tryckte dem nära näsan och andades in med djupa andetag, samtidigt som jag lyssnade på redovisningar från mina klasskamrater. Det hela fortsatte under kvällen, då jag satt i Victors soffa och kramade om en soffkudde mest hela tiden. Jag kände mig trygg och mådde bra med den där kudden. Det var en bra kudde.

Jag misstänker att det blir såhär för att Julen närmar sig. Jag brukar bli lite extra nostalgisk vid den här tiden på året.

Valvakan

Sitter vaken och följer valvakan med Fredrik och Filip. Inte fullt så seriöst som de traditionella valvakorna, men väl så mycket mer vinklat och underhållande. Jag håller på Obama i valet, då jag länge har ansett att Demokraterna har haft de vettigaste åsikterna. Det känns som att USA har haft nog med konservativa gubbar vars lojalitet ligger gömd långt ner i plånboken på landets överklass. För att inte tala om alla militanta kristna, som anser att religion är en viktig faktor för någon som ska fatta politiska beslut.

Jag planerar sitta uppe ett tag till, i alla fall för att se resultatet från några av delstaterna. Rekommenderar för övrigt att alla ser Magnus Betnérs inslag från debatt ikväll. Om ni inte har sett den så lägger jag till den här under.

Dyraste maskeraddräkten

Vad som skulle ha varit en billig och lättgjord maskeraddräkt blev istället lördagkvällens förmodligen dyraste utklädnad. Ett litet misstag under tillverkningen av min YouTube-dräkt satte igång larmet på skolan, vilket ledde till att Securitas tog en titt förbi för att se till så att allting stod rätt till. Prislappen på detta, som får betalas ur min studentplånbok, hamnade på 800 kronor. Det kan minst sagt kännas lite omotiverat. För att man ska förstå vidden av detta, så tänkte jag att jag ska göra lite jämförelser.

800 kronor är likamed...

• ... 4,5 timmar massage av aggresiva hälsoterapeuter.
  
• ... 32 måltider i skolmatsalen.
• ... 100 liter mjölk.
• ... 400 förpackningar lågbudgetnudlar.
• ... 1 600 portioner pasta och köttfärssås på IKEA nu när de firade 50 år.
• ... alla säsonger av Futurama på DVD.

Skåningar

I princip alla svenska indieband kommer från Skåne. Bandet bob hund måste vara ett lysande exempel på detta, eftersom de förmodligen är störst i Sverige inom sin genre. Det är inte utan att man undrar varför det är så. Victor berättade för mig om hur bob hund brukar stämma ur alla sina instrument när de spelar, så att det medvetet låter trasigt och ostämt.

Jag tror nog att skånskan är motsvarigheten till ostämda instrument.

Små saker

Små saker som gör att man kan stå ut med att bo och leva i det kalla och glest befolkade landskapet som så ironiskt heter Värmland. Detta är en del av min verklighetsflykt.

Shoppinglistan

Nu ska jag cykla iväg och handla. Som vanligt så skriver jag en liten lista över vad jag behöver köpa, så att jag inte glömmer bort något viktigt.

Efter Halloween-festen

Som en stor, suddig parentes så vill jag påpeka att jag skriver detta i berusat tillstånd, så eventuella fel eller liknande får ni leva med. Jag vill bara få ur mig hur jag känner innan jag lägger mig för att sova efter en händelserik kväll.

Jag är nyligen hemkommen från en Halloween-fest i matsalen på skolan som, taget ur allt sammanhang som jag snart kommer ta upp, var väldigt lyckad. Det var trevlig stämning, mycket folk och väl uppstyrt. Jag kom dit utklädd till YouTube (bild kommer imorgon när de börjar dyka upp på Facebook), vilket var väldigt uppskattat av många. Jag vann faktiskt till och med priset för bästa utklädnad, något som var mycket roligt, även om det mest var symboliskt. Jag fick, bland annat, Spice Girls-filmen på VHS som pris, något som jag kommer att skryta mycket med framöver.

Det som drog ner hela kvällen var två personer som var med på festen. Två väldigt konstiga människor, vars syn på livet och allt därtill är väldigt rubbat. Jag blev bland annat spottad på av den ena, blev nertacklad och förolämpad, allt utan någon som helst anledning. Jag hade inte pratat med dem, kommenterat dem eller ens tittat åt deras håll, men ändå gick de ut för att förstöra kvällen för mig och för andra. Jag förstår mig inte på sådana människors sätt att tänka, när de helt oprovocerat skada och såra andra människor. Det är en sak och bråka med andra, när det sker på lika villkor, men när den andra parten varken vill eller är road av det, så är det utom mitt förstånd varför man agerar som de gjorde. Jag har nu ont i min vrist, och har skrapsår på armen efter tacklingen, som skedde samtidigt som jag stod och pratade med en annan. Jag försökte att efter tacklingen prata med dem, men fick inte ett vettigt ord från någon av dem. Eftersom jag inte ville sjunka till deras nivå, så försökte jag bara prata vettigt med dem istället för att ge tillbaka, men fick som sagt inget vettigt svar alls. Istället så betedde de sig precis lika illa som man kunde förvänta sig av dem.

Ett stort tack till Isa, som flera gånger under kvällen gjorde precis vad jag ville, men inte kunde, vågade eller tordes göra mot dem. Du var en klippa under hela kvällen, och du ska veta att det uppskattas väldigt mycket. Det värmer i hjärtat.

Verkligheten

Nu har jag slagit mig ner i soffan, endast iklädd kalsonger, och gungar sakta på huvudet i takt till musiken som strömmar ut genom högtalarna. Jag har precis blivit klar med disken, där ett fullt diskställ och en curryfärgad diskborste vittnar om en god måltid från gårkvällen. Utanför fönstret möts blicken av ett urvattnat Sunne. Frost och dimma har lagt sig som ett tunt lager över hela scenariot som utspelar sig bakom glasrutan. Ett lager av atomvinter. Inget liv där ute, bara resterna av en öde stad som är för kylig för att någon vettig människa skulle vilja bege sig ut.

Ikväll väntar det maskerad, och innan dess all förberedelse som hör därtill. Jag ska strax sätta igång med att göra klar min utklädnad, något som jag egentligen borde gjort för längesedan, men som jag ständigt har knuffat framför mig. Detta betyder att jag snart måste ge mig ut i kylan. Sätta mig på en cykel med frost på sadeln, med halsduken uppdragen över ansiktet och känna hur kylan biter tag i huden. En ofrivillig turist i atomvintern.

Idag känns som en sådan morgon då verkligheten ligger obehagligt nära inpå.

Mannen på bussen

När jag åkte hem till Sunne i onsdags träffade jag en mycket underlig man på bussen. Han hade klivit på i Helsingborg, och var på väg mot Norrköping för att där bo hos en tjej som han skulle träffa för första gången. Orsaken att jag började prata med honom var att bussen hade hunnit bli såpass full när den kom till Ljungby, att jag var tvungen att sätta mig bredvid någon annan. Han var snäll nog att erbjuda mig en plats, så där blev det att jag satte mig. Vi småpratade lite från och till, och han berättade historia efter historia om sig själv för mig, en främling som råkar ha hamnat på samma buss som honom.

Han jobbar tydligen som mekaniker, men fördriver även tiden med att rappa. På sig hade han lite "bling", som han själv uttryckte det, som bestod av halskedjor i någon silverfärgad metall. Han hade även snusnäsduk knuten över huvudet, och en keps på det. Dagen innan hade han köpt sju kilo godis, så han bjöd mig på lite smått och gott att tugga på. Han satt nämligen själv och tuggade frenetiskt på några lakritskulor, eftersom han låg efter med ungefär sex cigaretter som han i vanliga fall skulle ha rökt, om han inte hade suttit fast på en buss där rökning var förbjuden. Detta, kombinerat med att han inte hade sovit något samma natt, gjorde honom mycket stirrig.

Väl framme i Jönköping, där vi båda skulle byta till olika bussar, tog vi sällskap och pratade lite i väntan på bussen. Vi fördrev tiden med att spela lite poker, med en liten kortlek han hade med sig. När vi satt där och spelade så ringde hans mamma, och klagade på att han inte hade betalat någonting. Det var en högljud diskussion, där han bland annat sa att han var i Malmö, på väg till Tyskland.

Det roligaste av allting var att vi aldrig presenterade oss för varandra. Jag vet inte vad han heter, han vet inte vad jag heter. Vi umgicks på lika villkor, lika tillfälligt som det var anonymt. Det måste ha varit en av de underligaste bussresor som jag har varit med om.