Ginza och porren

Av anledningar som vi inte ska ta upp här, så råkade jag nyss hamna på Ginzas erotikavdelning. Väl på plats upptäckte jag att Ginza använder sig av en väldigt populär funktion, som visar relevanta produkter för just den artikeln som man är inne och tittar på för tillfället. Dessa produkter baseras på vad folk som tidigare har köpt den aktuella artikeln brukar köpa utöver den. Lyckligtvis så har de även med denna underbara funktion på deras urval av erotiska filmer, vilket uppmuntrar till en väldigt vetenskaplig marknadsundersökning.

Visste ni bland annat att folk som har köpt den danska filmen Bind mig & utnyttja mig även brukar få med sig Äntligen hemma 2 på VHS ner i kundvagnen? Sedan så är Arn - Tempelriddaren ett populärt byte bland den skara människor som köpt hem klassikern Över 50 kåt som 17. Den upptäckten som är mest oroväckande är dock den som hör till filmen 100% Rocko. De som har unnat sig denna välhängda film brukar tydligen också köpa den tecknade barnfilmen Transformers 4.

Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av detta.

Målsättningar (del 3)

Då var det dags igen! En hel termin har gått, och jag vet inte ens var den tog vägen. Det är årets sista dag, och det känns som att jag började på Broby Grafiska för en vecka sedan. Lyckligtvis har jag mina målsättningar, så att jag kan se om jag har gjort bra ifrån mig eller inte.

Rakat av allt håret på huvudet.
Detta har jag inte gjort. Istället har jag gjort ungefär motsatsen och låtit det växa ut till någon extrem längd. Det kan vara läge att klippa sig vilken dag som helst nu, men har fortfarande inte bestämt mig hur. Ett misslyckande.

Fortfarande inte slutat blogga.
Alive and kicking. I november lyckades jag till och med klämma ur mig två inlägg per dag, vilket såhär i efterhand känns som ett mirakel i det lilla. Jag hade en svacka i början av december, men den tog jag igen med en massa inlägg såhär i efterhand. Äran i behåll, och ett avklarat mål!

Gett Rickards äckliga fiskrätter en chans.
Ha! Att jag ens trodde på det här själv. Fisk är inte till för att ätas. Misslyckande är fel ord, men genomfört blev det ändå inte för det.

Hållt min budget så att jag överlever en termin till.
Jag tror att jag gör det. Ska jag vara ärlig så har jag väldigt dålig koll på budgeten just nu, men det känns som att jag sitter säkert. Jag ska nog göra en ny budget, så att jag vet att jag klarar mig. Jodå, detta målet har jag lyckats med.

Blivit duktig på att hålla ordning.
Ja, jo. Någorlunda vill jag då säga. Jag diskar flitigt, städar då och då, försöker att få bort saker som ligger och skräpar. Det ser väl inte helt hundra ut hela tiden, men för det mesta. Duktig på att hålla ordning kanske är fel ordval, men bättre har jag nog blivit i alla fall! Ett halvt avklarat mål.

Slutresultatet för de andra målsättningarna blev då två och en halv av fem avklarade. Plötsligt har det sjunkit till 50%, från föregående avchecknings 75%. Inte katastrof, men heller inte en bra utveckling. Jag kanske satte ribban lite för högt upp, med att äta fisk och sådant kontigt.

Nästa datum för avcheckning av mina mål sätter jag till den 14 juni, 2009.

Gruff!

Victor satte sig nyss ner och skrev ihop ett litet inlägg om sin skäggväxt, där bland annat jag fick vara med som en liten notis. Jag vet inte om det är något motsvarande mitt inlägg, men visst. Fint!

"En överkörd gleshårad hamster", bah! Jag kissar regnbågar i motvind.

Piano

Jag tror jag har gått och fått ett infall. Den senaste veckan har jag blivit något så extremt sugen på att lära mig spela piano. Ungefär som för fem - sex år sedan, när jag fick för mig att lära mig spela gitarr. Då köpte jag mig en billig el-gitarr, satte mig med tabulaturen till Gubben Noak, och spelade tills dess att jag inte längre kunde använda mina fingertoppar. Nu känner jag suget efter att göra samma sak igen. Jag har alltid varit imponerad av folk som kan spela flera olika instrument, eftersom det känns som att de uppskattar musik på ett alldeles speciellt vis. Det handlar inte längre bara att lära sig spela ett instrument och sedan vara nöjd med det, utan man vill mer än så.

Isabelle och jag hade lite musikteori igår, där jag kände att jag fick i mig en hel del. Jag har försökt sätta mig ner och lära mig läsa noter förut, men då har jag inte förstått någonting av det. Det har varit ett stimmigt flöde av konstiga linjer, pinnar och pluttar. Nu efter att ha spelat gitarr i många år så känns det som att saker börjar falla på sin plats lite mer. Jag ser någon form av musik i noterna, även om det inte är alltför tydligt.

Nu återstår det bara att se om det blir någonting av detta eller inte.

En hyllning: Rickard

Rickard är en ypperlig sambo. Han lagar god mat, och är aldrig den som man måste gnälla på om hur han inte diskar och städar. Han gör sin del utan att klaga. Som att detta inte är nog så är han dessutom väldigt trevlig att umgås med. Han har glidit in perfekt i den lilla gemenskapen som hade hunnit bildas under den tiden som han var borta, vilket är roligt. En annan bra egenskap hos Rickard är att han är väldigt duktig på att ge tips och råd, nästan oavsett vad det handlar om. Det kommer kännas mycket tomt i lägenheten när han åker iväg på praktik igen.

En hyllning: Isa

Isa är vår alldeles egna lolcat. Hon är den som man nästan alltid ser med ett smittsamt leende på läpparna, vilket brukar vara mer än nog för att man genast ska bli på gott humör. För det är svårt att inte vara glad när Isa är glad. Hon är utmärkt att bolla idéer och tankar med, eftersom hon tycks ha bra, smarta och roliga saker att säga om det mesta, oavsett om det rör sig om allmänt småprat eller är av en mer filosofisk natur. Hon är dessutom väldigt pysslig och kreativ!

Ett extra plus i kanten får hon för att hon är väldigt generös med att ge huvudmassage.

En hyllning: Victor

Jag tänkte att jag skulle skriva några hyllningsinlägg åt några av mina närmaste vänner i Sunne. Bara för att visa att jag uppskattar er, och saknar er.

Victor är en god vän, som i princip alltid ställer upp för en när det behövs. Han är även ett säkert kort på alla tillställningar som på något vis kan associeras med nördighet. För Victor är en nörd, men då inte på något negativt sätt, utan med ordets allra positivaste klang. En stolt nörd, och med all rätt. Han har dessutom ett väldigt bra minne, vilket gör honom till en av de mest allmänbildade vänner som jag har, vilket i sin tur har lett till att vi brukar referera till honom som Viggipedia.

Sju saker

Herregud, en bloggutmaning. Det känns halvtaffligt, lite som en kedjebrev, men jag har ändå bestämt mig för att göra det. Jag får flashbacks av att vara tillbaka i lågstadiet, när man fick en av de där äckliga mögelsvamparna som man skulle mata med te. En kedjesvamp, som någon slags levande, slemmig Tamagotchi. Undra om det fortfarande finns några sådan som lever, eller om de dog ut samtidigt som Pokémon kom. Hur som helst, sju saker var det.

• Rökning och avståndstagande
  Jag har aldrig rökt, och kommer förmodligen aldrig få för mig att göra det heller. Cigaretter, cigariller, cigarrer, pipa, vattenpipa, vanligt snus. Jag har inte ens testat någonting av det, då jag inte riktigt förstår charmen i det. Det luktar äckligt, smakar äckligt och känns bara allmänt onödigt. Dessutom så är det något så extremt osexigt.
  
  
• Personlighet och utveckling
  Jag känner att jag som person har utvecklats något otroligt de senaste fem - sex åren. Från att jag gick på grundskolan, till gymnasiet, till när jag bodde i Örebro, och nu i Sunne. På något vis känns det som att jag på grund av detta är olika personer på varje ställe. Detta är någonting som jag ibland kan komma och tänka på, och bli mycket glad över.
  
  
• Föräldrar och svordomar
  Jag kan inte svära inför mina föräldrar. Jag har någon inre, mental spärr som gör att jag inte klarar av det det. Det är inte så att de är kristna fanatiker som tar fram livremmen varje gång någon är lite ful i munnen. Nej, de svär för jämnan. Om jag någon gång skulle råka få ur mig en svordom så att de hör, så skäms jag som en hund.
  
  
• Sittande och kissande
  Jag föredrar faktiskt detta över att stå upp. Bekvämare så, ingen risk för ofrivilligt missande, och man kan läsa samtidigt. Ibland står jag givetvis upp och kissar, men då är det mest för sakens skull. Finns det självklara fördelar med att stå upp att kissa, som till exempel på urinoarer och liknande, då gör jag givetvis det.
  
  
• Morfar och tårar
  Han var nog lite för gammal när jag växte upp, vilket gjorde att jag aldrig kom honom riktigt nära. Han dog för ungefär fyra år sedan, 92 år gammal. När jag satt där i kyrkan på hans begravning så försökte jag gråta, men kunde inte. Såhär i efterhand känns detta väldigt tragiskt, på flera olika sätt.
  
  
• Politik och åsikter
  Jag är väldigt intresserad av politik och samhällsfrågor, men är samtidigt något så extremt oinsatt i det. Det finns vissa huvudfrågor som jag har orkat sätta mig in lite extra, men i övrigt är det väldigt luddigt. Jag är långt ifrån en extremist när det kommer mina åsikter. Istället försöker jag vara öppen till andras tankar och åsikter, och se saker från flera olika vinklar.
  
  
• Stavning och grammatik
  Usch, ja. Detta är någonting som jag har gått och blivit på senare år. Det är dock främst i textform som jag kan bli något så överlöjligt petig vad gäller grammatik och stavningar. Det har till och med gått så långt att jag i efterhand kan beskriva för mina vänner vilka olika skrivfel som de brukar göra. Jag är dessutom väldigt sugen på att någon gång sätta mig och på egen hand lära mig mer av svensk grammatik.

Så, där har ni sju saker om mig. Jag utmanar ingen, men om någon skulle få för sig att skriva ihop en sådan här lista så skriv gärna bland kommentarerna!

Min mormor

Min mormor är en fantastisk människa. Hon vill alla väl, är rolig att prata med och även om hon har en bestämd syn på vissa saker, så är hon inte konservativ för det. Dessutom är hon 91 år gammal, och kör fortfarande bil. Bara en sådan sak.

Vi var hemma hos henne idag och hade eftermiddagsfika, vilket var mycket trevlig och gott. Hon är så mån om att fråga alla om de inte ska ta lite till. Te, kakor och konjak. Man behöver aldrig oroa sig för att lämna hennes lägenhet hungrig. Dessutom så säger hon så roliga saker, vilket jag tänkte bjuda på nu.

Mormor: Jag såg en så bra film igår, jag minns inte vad den handlade om, men den var så bra!

Rätt så bekvämt att vara gammal ändå. Varför måste man komma ihåg vad en film handlar om, det räcker väl med att den är bra när man väl ser den? Detta gör ju dessutom att man kanske kan se den igen, och uppskatta den precis lika mycket.

Bakgrunden till nästa citatet var att vi pratade om Pappas gamla jobb som polis, och hade kommit in på det här med fulla och aggressiva män som de har varit tvungna att komma och hämta från deras familjer på julafton. Min systerdotter frågade vad vi pratade om, så Pappa och Mormor fick förklara.

Pappa: Du förstår Ellen. Vissa pappor kan vara dumma. Inte alls lika snäll som din pappa.
Mormor: Du har så snälla föräldrar, men vissa har inte det.
Pappa: Ja, vissa pappor kanske gör dumma saker som att slå mammorna med kavlar.
Mormor: Ja, så var det förr!

Så var det förr. Det ni.

Promenad

Jag gillar promenader. De ger mig en chans att få samla mina tankar, något som jag känner att jag kan behöva göra alltför ofta. Man klär sig varmt och beger sig ut för att vandra utan mål. Vilken väg som man kommer välja i nästa korsning bestäms först i sista sekunden. Ikväll hamnade jag liggandes på en kyrkogård, med frostigt gräs under mig, och med stjärnorna över mig, knappt synliga genom rökmolnen från mina andetag. Det var en rofylld plats, där jag hade kunnat ligga kvar länge och bara titta och fundera.

Stjärnorna är någonting som jag ständigt återkommer till, då de är nästintill magiska för mig. Två människor kan befinna sig flera hundra mil från varandra, men genom stjärnorna ändå kunna titta på en gemensam punkt. Geografiska avstånd upphör att existera, med hjälp av några små, lysande prickar av ljus. Är inte detta ett mirakel i det lilla så säg.

Julklapp

Det är ingen hemlighet att äldre människor har en viss tendens att gå och dö. Det är så naturen fungerar, och det är så som det alltid kommer att vara. Lika självklart är det att när man blir äldre, så kommer man få vara med om att många av ens gamla vänner också går och dör. Långsamt krymper ens umgängeskrets i takt med att antalet mossiga gravplatser som man måste besöka ökar.

Jag undrar om ett paket med gravljus är en bra julklapp till mormor.

Imorgon!

Imorgon gäller det! Den viktigaste dagen på året. Det är då som jag får reda på om mina värsta farhågor har varit sanna, eller om det faktiskt finns en framtid för chokladbranschen. Det är då som jag öppnar den allra sista luckan på min chokladkalender, lucka nummer tjugofyra. Luckan som är nästan dubbelt så stor som alla andra, men som ändå aldrig brukar innehålla mer choklad för det. Hur blir det i år? Har de ändrat på detta, eller lever de fortfarande kvar på samma gamla, falska förhoppningar som år efter år förut.

Imorgon vet vi.

Viloläge

En evig ström av tankar, en klockan som tickar, en puls som slår dova slag mot huvudkudden. Att inte kunna somna är bland det jobbigaste jag vet. Nej, nu tar jag mig en sömntablett innan klockan slår fyra och jag fortfarande ligger och vänder på mig.

Första presenten

Den första presenten är utdelad. Det var dock ingen julklapp, utan helt enkelt en försenad födelsedagspresent. Eftersom jag spenderar det mesta av min tid uppe i Sunne, så har jag lite problem med att vara på plats när folk här i Ljungby fyller år. En födelsedag som jag hade råkat missa var då min systerson Victors, som fyllde år i min frånvaro för ungefär en månad sedan. Till honom hade jag köpt ett fint Pettson och Finus-pussel att leka med. Nu ikväll var min syster med familj och hälsade på för att äta lite julmat, så då passade jag på att ge honom pusslet.

"Jag gillar inte pussel", var det första som han kläckte ur sig när han fick det. Ögonen blev större och större på honom. Lite småprat senare om hur han kanske kan tycka att detta pusslet är roligt, så hade han bara blivit ännu ledsnare. Mormor sa att han kanske var för liten för pussel. Då började han gråta. Vi fick ta undan pusslet från honom och ge honom lite godis, så att han kom på andra tankar.

Nu hör jag Mormor sjunga "Nu är det jul igen" från nedervåningen. Hon har så rätt så, julen har bara börjat.

Bush shoes

Nu har DN gjort min kväll igen. Denna gången handlar det om de berömda skorna som en smått kritisk journalist förra veckan kastade på George W. Bush. Företaget som tillverkar skorna har efter incidenten valt att döpa om just denna skomodellen till Bush shoes, som nu säljer lika bra som Baileys-shots på Pridefestivalen.

Förr lyckades de få blygsamma 15 000 par sålda under ett helt räkenskapsår. Nu däremot, bara sedan den första skon slungades iväg mot den amerikanska presidentens huvud har de fått 370 000 par av de numera världskända skorna sålda. Vem vet, kanske var det bara en väl genomtänkt gerillakampanj från deras sida. Inga direkta utgifter, men extremt mycket uppmärksamhet och lika imponerande försäljningssiffror. Ett genidrag helt enkelt, varje reklamares dröm.

Taskigt läge bara för skokastande journalisten, som kan få betala med fem till femton år i ett sketet fängelse med jordgolv. Smällar man får ta, helt enkelt.

Mönsteruppgift

Då var ännu en skoluppgift inlämnad. Denna gången skulle vi sätta ihop ett mönster, som vi skulle skapa genom att hämta inspiration från vår omgivning. Sagt och gjort, såhär blev resultatet.

Dokumentationen till mönstret hittar ni här.

Saker som händer i Ljungby

Jag tog just en liten rundtur i huset, för att se vad det är som har hänt sedan jag var här sist. Det finns alltid något litet roligt som har kommit upp någonstans. Kylskåpet och frysen är en säker källa till information, då det är platsen där Mamma alltid sätter upp diverse lappar och tänkvärda saker som hon har sprungit på. Det intressantaste denna gången var en utklippt platsannons, där Ryssbybygdens buss sökte nya busschaufförer. Jag är lite osäker på om det är Mamma eller Pappa som har hemliga drömmar om att få köra buss. Låter nog det vara osagt.

Sedan berättade Pappa att han funderar över hur de ska göra med Internet-abonnemanget. Den naturliga utvecklingen när den sista sonen flyttar hemifrån borde väl vara att byta till ett billigt abonnemang som är lagom för deras begränsade behov. Så är dock inte fallet när det kommer till Pappa. Nej, han har börjat kolla på Internet via fiber, det vill säga med en hastighet på 100Mbit/s i båda riktningarna. Jag vet inte om detta är hans sätt att straffa mig för att jag flyttade hemifrån, men svider gör det i alla fall.

Kort sagt så är allt som vanligt i Ljungby.

Bilder

Jag tittade igenom mobilen lite igår, och insåg att jag hade en hel del bilder som jag ville dela med mig av. Inga högkvalitetsbilder, utan mer lite snapshots som jag har tagit. Kameran i min mobiltelefon är inte den bästa, men ger ibland riktigt trevliga bilder.

Den sista bilden jag tog i Sunne innan jag satte mig på tåget mot Karlstad. Huset ser för övrigt ut som ett stort, flinande ansikte.

Jag och Victor avskedsglöggade, och hade det allmänt trevligt. Detta fick även bli en fin julhälsning till Isa.

Rickard lämnade ett meddelande innan han begav sig ner mot Skåne. Ytterst vackert!

Isa brukar säga att om hon kunde, så skulle hon odla mustasch. Jag kan hålla med henne, hon skulle faktiskt passa i det!

Inget ont om våra nordiska grannar, men visst verkar de lida av dyslexi? Hur kan man översätta "Kantarell- och champinjonsoppa" med "Sjampinjonsuppe"?

Julbak tillsammans med Julia, Liisa och Elin i klassen. Mycket trevlig tillställning, där vi bakade snickers.

När man är i Sunne blir man bortskämd med vackra kvällshimlar. Denna morgonhimmeln tog dock priset. Bilden är direkt ur mobiltelefonen.

En bild på mig i "mustasch". Såhär i efterhand ser det lite ovant ut, men så rakade jag trots allt bort den för mer än tre veckor sedan.

Ett bevis på min teori om varför man inte ska använda lyxkorgarna. Alltid lika otympligt när man kommer till kassan.

Josefine hade en stilig hårtofs som man var tvungen att leka lite med. Ett, tu, tre så var den ännu stiligare!

Småland, den förtrollade skogen. En del av min Småland-spotting. IKEA i Karlstads barnavdelning.

Isa och Johanna har alltid lika roligt när det är lektion i Grafisk Tryckteknik.

Fortsatt Småland-spotting. Det känns som att vi är en viktig del av Sverige.

Offlineblogg: Färgad

Jag inser ofta att jag har färgats en hel del av min utbildning. Man märker av det från och till, ibland när man minst anar det. Nu inför tågresan så hade jag till exempel bunkrat upp med lite TV-serier att fördriva tiden med. Istället för att plöja igenom dem, som jag vanligtvis brukar göra, så har jag ägnat tiden åt andra saker. Bland annat så har jag lusläst lite i en Cap & Design, för att efter det ta fram mitt block och penna för att skissa på skolarbeten och hemsidor. När man nu väl tar upp datorn, så är det inte för att det börjar klia i fingrarna efter lite TV-serier. Nej, istället använder jag tiden till att skriva den här texten. Detta har blivit mitt liv på något vis.

22:52
Nu har jag i alla fall tittat på Hellboy 2. Än finns det lite hopp för mig.

Offlineblogg: Mina damer och herrar

Mina damer och herrar, säger damen i högtalarna. Vilket underligt sätt att påbörja ett meddelande på egentligen. Det är någonting som har fått hänga med sedan många, många år bakåt i tiden, och som nu har präglat sig fast i vår vardag. Mina damer och herrar. Som på en teater, där hon i ett försök att låta professionell ska presentera föreställningen för oss, den utspridda skaran främlingar, som samlats för att tillsammans färdas mot olika mål.

Det är en konstig, omedvetet stämning när man färdas med kollektivtrafik. Man sitter där på sin bestämda plats och önskar att människor ska försvinna. Någon kanske är förkyld, honom vill man självklart inte dela vagn med. En annan har en irriterande SMS-signal, och fnittrar hysteriskt efter varje SMS. Henne skulle man gärna slippa om man fick. Letar man bara tillräckligt länge så upptäcker man garanterat någonting att irritera sig på hos alla ens medresande. Helst av allt så skulle man vilja sitta för sig själv och bara kunna sköta sitt eget i lugn och ro.

Kollektivtrafik måste vara världens mest osociala gruppaktivitet.

Jag ser ljuset

Tidigare ikväll lade jag till RSS-flödet för de viktigaste nyheterna från DN i min RSS-läsare, så att jag åter igen ska kunna vara lite uppdaterad i vad det är som händer i världen. Redan nu belönade det sig, genom att jag fick denna underbara "nyheten" skickad till mig.

Idag var det alltså årets mörkaste dag, vilket betyder att det från och med nu bara kommer bli ljusare och ljusare. Även om det bara handlar om några minuter per dygn, så är detta mer än tillräckligt. Jag är inte girig, utan tar vad jag får helt enkelt. Vem vet, om några veckor kanske detta har resulterat i en halvtimmes extra solljus per dag. Då börjar det bli dags att gräva fram mina flip flops och shorts, och göra dem redo för den stundande våren. Så fort termometern har letat sig upp över femton grader, så blir det grillfest på Arenavägen! Lita på det!

Infall

Jag vet inte, jag blev plötsligt extremt sugen på att skriva någonting. Jag har egentligen ingenting att skriva om, men jag får hitta på saker samtidigt som jag skriver. Det brukar oftast inte bli alltför lyckat, men ibland så går det vägen. Jag ska försöka se till att detta blir av den senare varianten. Jag har goda förhoppningar för en stunds lyckat skrivande, då jag har glögg i blodomloppet och är allmänt glad i sinnet. Rofylld och nöjd.

Det är nu den sista kvällen innan jag åker ner mot Småland. Jag och Victor har suttit och tittar på film, druckit glögg och bara allmänt satt oss ner för att njuta av tillvaron i Sunne. Samma sak fast alkohol- och filmfritt var det igår, då jag var hemma hos Isa tillsammans med Egil, Karin, Patrik och Marianne och bara pratade tills sent in på natten. Det är såhär man vill komma ihåg Sunne när man befinner sig i Småland. De fina stunderna i goda vänners sällskap, som värmer så härligt i hjärtat. Utan detta så skulle Sunne inte varit mycket för världen.

Imorgon är det dags att vinka av Victor när han beger sig bort från Sunne, sedan har jag några timmars solidaritet här i Sunne, innan även jag ger mig iväg mot sydligare breddgrader. Jag har inte packat, inte städat, knappt fixat med någonting inför imorgon. Av någon anledning känns detta nästan bättre än om jag hade gjort allting klart. Jag finner någon slags ro i att inte behöva tänka på detta förens då det är helt nödvändigt. Att kunna lägga energin och tankarna på andra saker.

Nu är det Diggnation som gäller.

Sista skoldagen för terminen

Då har årets sista skoldag passerat, och jag är ledig över julen. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta, men det känns som att jag kommer sakna Sunne när jag är nere i Småland. Egentligen skulle jag vilja vara kvar här, men när alla andra åker iväg förlorar det lite av sin mening. Istället blir det dötid, släktträffar och ett Ljungby där man fortfarande blir sedd som samma person som man var i högstadiet. Men det hör väl till gissar jag. Det är ju bara jul en gång om året.

Ursäkta om jag beklagar mig, jag vet inte vad det är med mig. Jag tror jag har brist på någonting viktigt.

Stjärnbrist

Det är en regnig kväll i Sunne. Himlen består av ett enda stort hav av mörka moln, som täcker allting som göms där ovan. Stjärnorna och månen. Jag har stannat upp och tittat på stjärnor förut, men i kväll var det nog första gången som jag har stått och tittat på stjärnbristen. Det är nästan lika vackert det. Avsaknaden av något som ska vara där, något familjärt, något som hör till, men som just för stunden inte existerar. Möjligheten att hitta på egna stjärntecken, utan att vara fast i samma gamla mönster som människor har stirrat sig blinda på i årtusenden före oss. En tom himmel, en nystart. Inga konsekvenser, inga spår efter tidigare kvällar. Bara samma gamla himlavalv, med eller utan moln. Det är ju trots allt fortfarande samma himmel, även om molnen gör sitt bästa för att vi för en kort stund ska kunna bortse från detta faktum. Men även om man håller handen framför någonting, så betyder inte detta att det upphör att existera bortom ens förnekande fingrar. Tvärt om. Genom att försöka få saker att försvinna, så stärker man bara dess existens, så att nästa gång som molnen skingras och stjärnorna lyser igenom, så känns det som att de lyser desto starkare.

Jag vet inte varför jag skriver detta, men se det som något slags apatiskt försök till känslosam filosofi, signerat av en cynisk romantiker. God kväll.

Inriktningsval

Idag har jag en lite mer positiv känsla om skolgången än vad jag hade för någon vecka sedan. Inte nog med att en tenta är ur världen, vi har dessutom fått lite mer konkret information om hur det blir med våra inriktningsval. Vi hade tre val; flexografi, grafisk medieteknik (GM) och medieproduktion för webb. Jag hade beslutsångest in i det sista, innan jag i sista minuten beslöt mig för Grafisk Medieteknik. Nu visade sig att jag var långt från den enda som valde detta, då alla utom fyra i klassen hade detta som sitt förstahandsval. Detta ställer till problem, då det maximalt kan vara sexton stycken på vardera inriktning.

För att lösa detta så visade det sig att skolan är väldigt flexibel. De är beredda att omforma inriktningarna, och försöka lösa det genom att i princip skapa två helt nya inriktningar som vi kan välja istället; grafisk medieteknik med en touch av webb, och grafisk medieteknik med en touch av flexografi. För de som hade valt något annat än GM så var detta nog inte riktigt vad de hade hoppats på, men för mig var det underbara nyheter. Om jag kan läsa grafisk medieteknik med en del webbdesign inbakat, så blir det precis den utbildningen som jag vill gå.

Fantastiska nyheter, om jag får säga det själv!

Min frukost

Efter en härlig morgon med mycket underbar sömn krävs det en värdig frukost. Det fick bli lyckliga mackor.

Glögg

Vi har numera ett litet kärleksbarn i vår lägenhet. En vacker pjäs, som sprider glädje och välmående till mig, Rickard och alla våra gäster. Denna källa till munterhet är inget mindre än en vacker hyacint som vi har införskaffat, som nu äntligen börjar ta form på allvar. Vi kände att något så personligt inte kunde gå namnlös, så därför bestämde vi oss för att döpa den. Eftersom den faktiskt är blå, så var vi gammaldags nog att konstatera att det är en kille som vi har tagit hand om. Det blev en mindre dispyt över vilket namn han skulle få, men till slut fick jag lägga in mitt veto.

Jag presenterar Glögg, världens finaste hyacint.

Betalt

Idag gick jag till vaktmästaren och betalade för brandlarmet som jag ofrivilligt satte igång. Jag har skjutit upp det hela tiden, och kände att det var dags nu, efter två påminnelser från honom. Som tack för mina surt förvarade slantar så skrev han ett föga fint kvitto till mig, samtidigt som han pratade om saker som jag hade kunnat köpa för pengarna. Julklappar och sånt. Då gjorde det ont i mitt småländska hjärta.

När jag sedan gick ut från kontoret såg jag en lapp som de satt upp på dörren. "OBS! Glöm inte larmet!" stod det på den. Jag fnös till, och gick surt därifrån.

Sömnproblem

Detta är orsaken till varför jag aldrig ska sova på eftermiddagar och tidiga kvällar. Nu har jag legat och vänt på mig i snart två timmar utan att kunna somna. Istället så ligger jag och funderar på lite allt möjligt, utan att komma fram till något vettigt alls. Jag funderar på vad som har hänt den senaste tiden, hur allting är nu och hur den närmaste framtiden kanske kommer att bli. Vad människor har sagt, vad jag har tänkt, vad jag vill göra. I ett sista hopp om att försöka få slut på strömmen av onödigt tänkande, så sätter jag mig vid Molly och skriver det här inlägget.

Förstår inte varför jag aldrig kan lära mig att det är såhär det blir om jag vilar på dagen.

Tullverket

Jag gillar inte Tullverket. Visst, jag förstår poängen med moms och varför det är så viktigt för samhället, men när det går ut över mig och min ekonomi så är det svårt att se något annat än ondska i det. Jag fick nyss en stark, instinktiv känsla i kroppen att det var dags att ta sig en titt i brevlådan. Sagt och gjort så gick jag ut i det kalla vädret för att gräva efter potentiella skatter. Oväntat nog så hade min magkänsla rätt, längst ner i brevlådan låg en liten lapp om att jag nu kan hämta ut min efterlängtade försändelse från Threadless!

Tråkigt nog så hade Tullverket tagit sig en titt på paketet, och beslutat att det var på tok för billigt som det var, och att en lite ökning på kostnaden var på sin plats. Därför la de på 234 kronor på priset. Detta uppskattar jag inte. Det tycker jag verkligen inte att de har gjort sig förtjänt av, de iglarna.

Det blir med en viss bitterhet som jag imorgon kommer hämta ut mitt paket, som de håller gisslan. Egentligen vill jag bara skicka brev till dem och avsäga mig allt ansvar från försändelsen. "Jag förhandlar inte med terrorister", vill jag skriva. Allt för att inte sponsra deras näst intill kriminella verksamhet.

Salt

Jag tror att jag gillar att salta min mat lite för mycket. Jag brukar alltid salta på rätt så rejält varje gång jag lagar mat, vilket gör att vissa klagar på att det helt enkelt blir för salt. Icke säger jag, och saltar lite till. Salt är en perfekt krydda för att få fram smak, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan den. För att inte tala om hur tråkigt all mat skulle smaka. Ett exempel på mitt saltberoende, som många har reagerat på, är att jag till och med saltar bacon.

Risken är nog stor att jag kommer dö många år i förväg av någon sjukdom framkallad av grotesk saltöverdos. Man kanske skulle ha lite framförhållning och specialbeställa sig en stilig gravsten, gjord av saltsten.

Hej, minns ni mig?

Ursäkta igen. Rickard har dåligt inflytande på mig. Jag brukar alltid skriva mina inlägg när jag sitter i min ensamhet på kvällarna och har lite tid att döda. Sedan Rickard kom tillbaka har jag varken haft tid över, eller någon ensamhet att tala om. Det är väldigt mycket i skolan just nu, eftersom nästa vecka är terminens sista. Jobb in i det sista.

Jag ska försöka mitt bästa med att sätta igång igen, men om så inte blir fallet så vet ni!

Snålboken

Jag har skaffat mig en liten bok. En svart bok i fickformat, med tomma sidor i sig. Denna boken är tänkt att jag ska bära med mig mest hela tiden, så att jag alltid kan ha den redo. Detta är nämligen min snålbok. Den är tänkt att användas för att hålla koll på det småländska tänkandet i min omgivning. Om någon skulle bryta mot det småländska snålhetscodexet så för jag en dömmande anteckning över detta.

Jag har även använt den för att hålla koll på elakheter riktade mot mig. Bland annat så har Victor och Isa hunnit få några notiser redan. På grund av gott, snålt uppförande har de dock lyckats få mig att stryka de flesta av dem. Hur smidigt detta än är, så har jag bestämt mig för att sluta föra statistik om sådant, och istället koncentrera mig på det som är viktigast, snålheten. Snålboken är ju trots allt skapad för just detta ändamål, så det vore dumt att förstöra något så fint.

Tänk nu på erat snålande i framtiden. Annars kanske du hamnar i min snålbok, Alexanders lilla svarta.

Rickard och Fable 2, del två

En kort uppdatering i Rickards Fable-spelande. Alex är nu död, och barnet har blivit omhändertaget av Socialen. Rickard njuter av singellivet.

Rickard och Fable 2

Rickard har upptäckt Fable 2. Han sitter och spelar det mest hela tiden, från när han går upp på morgonen till när han går och lägger sig. Ibland tar han paus i spelandet, så att man ska tro att han inte är så besatt av det som han faktiskt är. Men tjugo minuter senare sitter han där igen med ivriga fingrar på handkontrollen. Jag försöker följa med i hur det går för honom, så jag brukar sitta och titta på när han spelar.

Igår när jag satt och tittade på. så var han och hälsade på sin fru i spelet. De bodde tillsammans i en liten vagn med endast en matta på golvet. Tillsammans hade de ett litet barn, som han underhöll med att fisa. Han drog långa fisar, och så satt han och fnissade i soffan. Så roligt kan man ha när man spelar spel. Sedan gjorde jag en obekväm upptäckt. När han tittade igenom statistiken för sin fru, så råkade jag se vad hon hette. Hon hette Alex. Detta är alltså hans fru i spelet, som han har en liten unge med. Jag blir lite orolig av detta. Hans rollspelande kanske börjar gå överstyr.

Kanske är dags att ta spelet ifrån honom.

Chokladkalendern

Detta är en tradition som jag har haft varje år så länge som jag kan minnas. Jag bävar för den dagen då jag inte längre finner det nödvändigt att köpa en chokladkalender inför julen. Det är någonting som för mig nästan är viktigare än självaste Julafton. Utan den vet jag inte hur jag skulle klara mig igenom hela december. Chokladen må vara billig att tillverka, med känslan den ger är obetalbar.

Dagens lucka var några fjädrar, julgranskulor och ett brinnande ljus.

Mustasch'b'gone

Det var förutbestämt. Den glesa mustaschen som har prytt min överläpp i nästan två månader nu har fått sin stund i rampljuset. Sedan innan hade jag bestämt att i samband med att Rickard kom tillbaka till Sunne, så var experimentet slut. Då skulle mustaschen försvinna, och jag skulle återgå till att ha en vanlig, glesbefolkad överläpp. Man skulle kunna säga att mustaschen var ett sätt för mig att sätta mig in i Rickard situation. Att inte bara bo i hans lägenhet, utan att även se världen med hans mustaschprydda ögon. Leva hans liv. Denna tid har varit givande, trots att den har varit kantad av dräpande kommentarer.

Nu är i alla fall mustaschen borta. Rickard avlivade den igår. Eftersom det är han som har själva modermustaschen, så var det inte mer än rätt att det också skulle vara han som gör lidandet kort för den. Han fick min rakapparat i handen och jag gav honom en lätt nickning med huvudet, för att visa mitt godkännande. Han spärrade upp ögonen och man såg hur pupillerna expanderades. Han var fokuserad på sitt mål. Trettio sekunder senare låg resterna av en söndertrasad mustasch utsprida över handfatet. Ett kadaver. Jägaren hade vunnit ännu en gång, bytet var dött.

Vem vet, kanske blir det någon form av ansiktsbehåring i framtiden, kanske inte. Tills vidare håller jag ansiktet relativt rakat.

Möblerandet

Idag har vi möblerat om i lägenheten. Det fungerade helt enkelt inte att ha det så som det var förut, när vi nu ska bo två stycken här. Lyckligtvis kom Rickard med ett riktigt bra förslag på hur vi kunde möblera, så nu känns till och med lägenheten bättre planerad än innan, även om det självklart är lite trängre av naturliga själ. Hela lägenheten är dessutom mer anpassad för filmtittande! Man kan utan problem klämma in tio stycken här för att titta på film. Man skulle kunna kalla det vår egna, privata Brobygraf. Men än finns det saker att förbättra. Vi planerar att inhandla lite småsaker snarast, så att vi får mer utrymme att förvara saker på.

För övrigt, med detta inlägget så klarade jag två inlägg per dag i en hel månad. Tänk vad mycket det går att klämma ut inlägg av!

En dag, eller snarare inga alls

Nu kom Rickard. Han skickade ett SMS till mig en halvtimma innan han kom tillbaka. Egentligen trodde jag han skulle komma imorgon, vilket gjorde att jag inte har städat eller diskat. Nylagad mat jag till honom i alla fall, för så snäll är jag. Nu diskuterar vi hur vi ska möblera i lägenheten för att få plats med saker på bästa vis. Så imorgon blir det att möblera om!

Nu sitter vi här och trängs i soffan, med ett bord fyllt av datorer.

Whiskey

Jag lär mig sakta med säkert att tycka om olika alkoholhaltiga drycker. Detta genom att provsmaka från Victors olika inköp, och sedan recensera det för mig själv med hjälp av tungan. Jag har därigenom till viss del lärt mig att dricka öl sedan jag flyttade hit, men det är långt ifrån all öl som jag kan få i mig utan att rynka på näsan. Cider är fortfarande melodin som jag dansar onykter till.

En sak som jag dock förmodligen aldrig kommer uppskatta, det är whiskey. Denna dryck smakar något förfärligt, och känslan den ger mig skulle jag mer kalla för illamående än för välbehag. Jag försökte vara objektiv igår, när jag smakade en droppe från Olas whiskeyglas. Men nej, smaken som spred sig i munnen var långt ifrån god. Att folk kan lägga så stora pengar på en dryck som detta är utom mitt förstånd.

En tanke som har slagit mig är dessutom, varför är det bara saker som alkohol och tobak som anses fint? Jag tänker på uttryck som en riktigt fin cigarr eller en gammal fin whiskey. Finns det inte folk som förespråkar en riktigt fin saft?

Två dagar

Rickards återkomst kommer förmodligen göra underverk för min allmänna hälsa. Som det är nu så lägger jag mig nämligen på tog för sent varje kväll, även om jag ska upp tidigt på morgonen. Rickard har bättre självdisciplin än vad jag har, så jag kommer nog att följa hans exempel när vi bor tillsammans, och därmed gå tidigare till sängs. Men tills dess får jag lida för min osunda leverne. Min kropp skriker ihärdigt efter sömn, och nu ska jag ge efter och döva det kroppsliga oljudet.

Jag ingen klocka ställd. Jag ska sova villkorslöst. Godnatt för den här gången.

Tre dagar

Tro inte att jag bara listar upp dåliga grejer med att Rickard kommer tillbaka. Jag försöker lista upp saker som kommer att förändras, och då är det självklart några saker som blir till det värre. Samtidigt kommer det så klart att bli bra förändringar också. Bara själva grejen att Rickard kommer tillbaka ska bli väldigt trevligt. Det senaste året har jag nog bara träffat honom två-tre gånger, något som är lite tråkigt. Det ska bli intressant att dela lägenhet med en nära vän, särskilt i en sådan här liten lägenhet. Speciellt fint blir det att vi kommer dela på matkostnaderna, så att det förhoppningsvis blir ännu lite billigare att bo här.

Vad jag försöker säga är att Rickards återtåg inte bara betyder en massa nackdelar!

Uppdatering förkylning

Jag tror inte längre att jag är förkyld. Nyss så beslutade jag mig för att ta en titt i min mun med en lampa, för att se om jag hade några vita prickar i svalget som kunde förklara min halsont. När jag tittade efter så såg jag ingenting i svalget som kunde förklara varför det svider, men däremot så såg jag någonting annat. Någonting ännu värre.

Gomspenen, som för övrigt är det absolut fulaste namnet på en kroppsdel någonsin, är den lilla saken som hänger ner från gomen, precis innan svalget tar vid. Mitt på denna har jag lyckats få en stor, elak munblåsa, som ömmar vid minsta beröring. Varje gång jag sväljer mat, så kommer maten åt blåsan och det svider till. På något vis lyckas jag alltid få blåsorna i munnen på de värsta tänkbara ställena. Jag känner mig helt handikappad.

För de som känner sig manade, så lyckades jag få en smått äcklig bild på sattyget. Bon Appétit!

Mustigt

Jag och Isa hade igår en diskussion om ett av mina favoritord, mustigt. Det är ett helt fantastiskt adjektiv, som man använder alltför sällan. Fast när man tänker efter så är det förmodligen tur det, för annars skulle ordet tappa mycket av den tyngd som det faktiskt har. Det är svårt att beskriva vad det innebär, eftersom innebörden är relativ till vad man använder ordet på. Ett mustigt skägg är till exempel ett tjockt och fint skägg, och en mustig doft är en härlig doft med mycket karaktär. Det går i princip inte att använda ordet på ett negativt sätt. Någonting som är mustigt är därmed alltid bra.

Det är inte en slump att Julmust är den dryck som säljer bäst i juletider. Den är helt enkelt lite mustigare än alla andra drycker.

Fyra dagar

Snart kommer det bli väldigt kallt för mig. Ända sedan termometerns mätare sjönk under fem grader har jag i princip bott i Rickards vinterjacka under de timmar av dygnet som jag har spenderat utanför lägenheten. Den har skänkt mig värme, och är förmodligen den enda orsaken till att jag kan sitta här och skriva detta inlägget just nu. Skulle denna jackan inte funnits till, så skulle jag med största sannolikhet legat ihjälfrusen nedanför trappan här utanför. När Rickard kommer tillbaka misstänker jag att han kommer vilja ha tillbaka sin varma, sköna jacka. Hur ska jag överleva då?

Kanske får jag ta och sluta duscha, så att smutslagret på kroppen bildar en naturlig isolering från kylan. För att inte tala om naturlig isolering från social aktivitet överhuvudtaget.

Mina favoritdofter

Jag gillar att nosa på saker. Luktsinnet är något som jag uppskattar väldigt mycket, förmodligen mer än de flesta. Genom åren har jag sprungit på några lukter som har blivit mina absoluta favoriter av alla olika underbara dofter. En av mina senast upptäckta favoritdofter är den som avges från en varm vetesäck. Vetekornen luktar nybakat på något vis, och värmer nästan lika mycket som själva säcken. En mysig doft helt enkelt.

Utöver detta så gillar jag doften av malt kaffe. Det luktar betydligt godare än färdigbrygt kaffe, och klart mycket bättre än vad det smakar. Jag gillar nämligen inte kaffe, vilket jag tycker är lite underligt när jag uppskattar doften så mycket. Det är en trivsam doft, som påminner om när man är barn och fikar tillsammans med föräldrarna. En doft av trygghet kanske man skulle kunna kalla det.

Min tredje favoritdoft är ganska otippad. Det är doften av en nygjord fotostatkopia från en gammal kopiator. Detta påminner mig om när jag var väldigt liten, och hälsade på mamma på jobbet. Då kopierade hon stundvis papper, och nyfiken som jag var hängde jag storögt (och stornäsad) över den arbetande maskinen. Lukten sitter kvar ännu, och jag färdas bakåt i tiden med ett leende på läpparna varje gång jag känner denna doft.

Detta är några av mina favoritdofter.

Själavård

Jag har en förkylning som jobbar hårt för att sprida sig i kroppen på mig. Det började häromdagen med lite halsont, som nu har gått och blivit värre samtidigt som jag känner mig både lite seg och trött. Lyckligtvis finns det några småsaker som man kan göra för att hjälpa till. Jag häller upp en stor mugg te, med mjölk och honung i. Till detta blir det en clementin, och två tabletter med nyttiga vitaminer och fetter. Ibland måste man helt enkelt ge kroppen en extra klapp på axeln, så att den orkar tampas med det fientliga anfallet. Om inte annat så känns det bra för stunden, i alla fall i sinnet.

Förkylningar kan vara ett rent helvete. I alla fall när det kommer i samband med att man borde vara aktiv och få saker gjorda. Dum som man är ger man sig iväg till skolan oavsett hur man mår. Sova borde man kanske testa på också, det ska vara bra har jag hört.

Min puls

Igår när jag var hos Victor, så tittade Ola förbi med sin nyinköpta pulsmätare. Eftersom vi hade den tillgänglig så skulle alla givetvis testa den och se hur låg puls de kunde få, genom att bara ligga och slappna av. Jag var sist ut med att testa den, efter att alla andra hade lyckats få ner pulsen till runt 55 - 60 slag i minuten. När jag låg där och försökte slappna av kunde jag inte, hur avslappnad jag än blev, få ner pulsen till under 70 slag i minuten. Jag vet inte om detta betyder att jag är i dålig form, stressad eller något annat. Vem vet, jag kanske ska vara glad om jag överlever fram tills trettioårskrisen.

Men tills dess får jag bara säga att mitt hjärta slår lite extra för saker och ting i allmänhet.

Fem dagar

Jag tror att Rickard är en av dem som är mest lik mig vad gäller intressen och humor. Detta anser jag vara lysande förutsättningar för att bo tillsammans med någon, speciellt i en såpass liten lägenhet som det faktiskt är. Det finns dock en punkt där våra intressen skiljer oss åt, och detta är när det gäller musik. Rickard uppskattar inte alls den musik som ligger mig närmast hjärtat, vilket förmodligen kommer leda till viss rivalitet mellan oss. Jag var dock förutseende och tog med mig mina hörlurar när jag flyttade hit, men jag vill ju inte sitta med dem och se dum ut hela tiden. Nej, för att detta ska fungera krävs det organisering. Vi får helt enkelt dela upp dygnet, så att båda har sina tidpunkter då vi får styra över musiken.

Jag tar eftermiddagarna, Rickard får förmiddagarna.

Burken

En solig höstdag i september gav jag mig ut med Lina för att plocka kantareller. Vi lyckades få ihop en rätt så stor fångst, som vi sedan delade jämt mellan oss. Jag var snabb med att äta upp min halva, eftersom jag älskar smörstekta kantareller. De ger en fin tröst när sommaren är på väg att ta slut. När Lina ungefär en vecka senare gav sig iväg på praktik fick jag ta över det som var kvar av hennes kantareller. Tyvärr blev jag då lite bekväm av mig, och orkade inte riktigt rengöra ett lass kantareller till. Så det blev att de stod där i kylskåpet, i en gammal yoghurtförpackning.

Nu när jag grävde runt i kylskåpet efter något att smaska på, så såg jag den slutna hinken, och insåg att jag hade glömt bort den helt. Locket är som sagt stängt, så jag kan inte se hur kantarellerna ser ut nu. Jag sitter här för mig själv och överväger om jag vill veta detta eller inte. Vill jag verkligen öppna locket och se vad den döljer för hemligheter? Är det en erfarenhet som jag vill ta del av?

Naturell, krämig och frisk står det på yoghurthinken. Naturell och krämig kanske stämmer, men frisk har jag mina tvivel på.

Anders telefon

Jag vill säga att jag har varit väldigt duktig med mina mobiltelefoner genom åren. En av mina första telefoner, en Nokia 3510, följde med mig i många år innan jag blev tvungen att byta upp mig på grund av den dåliga ljudkvaliteten när man pratade med mig. Efter det fick jag ta över en gammal T610 från min dåvarande flickvän, som också den höll ganska länge med tanke på hur många år den hade på nacken. Det var för ett halvår sedan som den inte ville vara med längre, vilket gjorde att jag köpte en billig, begagnad telefon på Tradera, som hade en stor spricka i skärmen. Denna orkade jag med i ungefär två månader.

Nu använder jag dock Anders gamla, halvtrasiga mobiltelefon som han så snällt har lånat mig de senaste tre-fyra månaderna, men nu börjar även den sjunga på sista versen. Därför står jag i valet och kvalet om huruvida jag ska köpa mig en ny telefon eller inte. Som det ser ut nu finns det bara en telefon som jag kan tänka mig köpa, men jag vet inte om min budget håller med mig om detta. Den är nämligen lite dyr. En hel del dyr, till och med.

Det känns som att jag måste lösa det här snarast. Jag gnager snart av mig foten av frustrationen över att bara ha en halvt fungerade mobiltelefon.

Sex dagar

Jag undrar hur vi kommer lösa problemet med förvaring när Rickard kommer tillbaka. Som det ser ut nu försöker jag klämma in mina saker lite varstans, där jag lyckas hitta utrymme. Detta fungerar, men inte mycket mer än så. Tanken på att det snart kommer fyllas på med ännu en uppsättning kläder och lite annat smått och gott skrämmer mig. Vi kommer behöva arkiveringsskåp, bokhyllor, stora lådor, egentligen vad som helst som man kan tänkas förvara saker i. Allting som vi inte använder varje vecka får flyttas till förrådet.

Tolv och en fjärdedels kvadratmeter börjar kännas väldigt litet. Men det ska bli ruggigt roligt.

Om jag vore tjej

Om jag hade varit tjej så skulle jag lämnat toalettsitsen uppfälld varje gång som jag hade varit på toaletten, och visste att det stod folk utanför som väntade på deras tur. Bara för att göra dem förvirrade.

Statistik

Statistik. Jag älskar det. När jag tänker lite närmare så är det nog något av det bästa jag vet. Att sitta och titta på siffror om hur det går för saker och ting, med diagram och tabeller, grafer och listor. Med handen på hjärtat kan jag nog erkänna att jag undersöker bloggstatistiken mer än vad jag kikar på själva bloggen. Antalet besökare per dag, var ni kommer ifrån, vad ni läser för något. På något vis blir detta själva belöningen för den tid som jag lägger ner på att skriva.

På ett snitt så har jag ett trettiotal unika besökare per dag just nu. Ibland är det fler, ibland är det färre. När jag inte skriver något på en hel dag brukar detta antal smyga sig ner till strax över tjugo stycken. Tjugo små får som jag vallar i min blogghage, som inte bryr sig om världsliga saker som nya inlägg.

När man tänker efter så är ni ändå en ganska stor skara människor. Speciellt om man skulle föreställa sig scenariot i verkligheten. Skulle jag ha högläsning av mina inlägg, och trettio stycken kom för att lyssna, så skulle det vara mer än nog för att göra mig lite torr i munnen. Men ändå känns det inte så mycket, eftersom jag sitter här i säkerhet bakom en datorskärm och skriver för siffror.

Frågor

Insåg precis att jag var tvungen att undersöka när folk läser min blogg. Samtidigt kan jag ju passa på att lära mig lite nya saker.

Victor, vad heter du i mellannamn?
Isa, brukar göteborgare åka spårvagn, eller är det bara för syns skull?
Rickard, vilken fetthalt föredrar du på mjölken?
Johan W, vad är dagens outfit?
Martin, hur går det med kaffeodlandet?
Alla andra, hur mår du idag?

Svara bland kommentarerna när du läst detta!

Sju dagar, åtta nätter

Idag var det sju dagar kvar tills dess att Rickard kommer tillbaka. Detta betyder att jag nu har åtta nätter kvar i den säng som jag har lärt mig att älska så. Åtta nätter. Plötsligt får allting en lite gråare ton. Verkligheten lägger sig som ett grådaskigt lager över Sunne och hela min värld. En hinna av vemod. Åtta nätter. Ett lågstadiebarn kan summera antalet tillfällen som vi har kvar tillsammans. Sex plus två, nio minus ett, fyra plus fyra. Svart och vitt. Fem sekunders funderande, räknandes på fingertopparna, sedan ett brutalt svar. Åtta.

Åtta.

Tal till nationen

Det har varit en upptagen helg, på tok för upptagen. På grund av detta kom bloggen lite i skymundan igen, och jag har därmed oundvikligt halkat efter i inläggen. Så kan det gå ibland, men det går inte att göra någonting åt. Jag måste bevisa för mig själv och för er att det faktiskt är jag själv som styr över bloggen, och inte bloggen som styr över mig. Likt en rättvis ledare måste jag ryta till ibland för att behålla auktoriteten, men samtidigt låta den komma krypande tillbaka för att söka tröst och förlåtelse. Hård men rättvis. Slå med den ena handen, ge tröst med den andra.

Jag kommer ta igen för förlorade inlägg, för att sopa igen spåren efter detta vaccum i bloggrymden. Så nu lägger vi detta bakom oss och blickar framåt!

Antagonisten

Jag tror jag har hittat antagonisten i det skådespel som jag kallas för mitt liv. Min ärkefiende, min nemesis. Det är ingenting som man skulle kunna gissa sig till vad det är. Det är nämligen så att min ärkefiende inte är en individ, utan istället en sak, ett dött föremål. Det är fästena till brandvarnare jag pratar om. Ni vet, de som man skruvar fast i taket för att sedan fästa själva brandvarnaren på. Detta i sig är en väldigt smart idé, då det är tänkt att förenkla proceduren att ta ner brandvarnaren och byta batterier. Om det hade fungerat som det är tänkt, alltså.

För det fungerar nämligen aldrig. Jag vet inte hur lång tid som jag sammanlagt har lagt på att stå och rycka, vrida och dra i brandvarnare för att få ner dem. De sitter fast så krångligt att det nästan vore enklare att skruva upp och ner dem för hand. Jag har genom åren ofrivilligt lyckats förstöra två stycken hållare på grund av mina försök att få loss brandvarnarna, och jag har fortfarande inte förstått hur jag ska gå tillväga för att snabbt och enkelt ta ner dem. Om jag tittar på konstruktionen är det givetvis barnsligt enkelt, vrid moturs och dra sedan neråt. Så enkelt att en femåring skulle klarat av det, bara de fått tag i en tillräckligt hög stol. Men väl på plats gäller dock inte denna princip. Då ska man kunna den hemliga koden, som vanligtvis är lika krånglig som knappkombinationerna för fusk till gamla konsollspel.

Upp, höger, höger, upp igen, vänster, höger, vänster, upp, håll inne knappen för att testa larmet i fem sekunder och dra sedan försiktigt neråt.

Snö

Idag var det första dagen sedan jag började på Broby Grafiska som det faktiskt snöar ute. Jag har bävat inför den här dagen länge nu, eftersom vintern för mig är en enda stor farsot. Visst, den har faktiskt sina ljusa stunder. Bland annat så gillar jag julen och allt därtill, och visst kan det se mysigt ut att titta ut över ett snötäckt vinterlandskap, men detta väger inte upp för alla nackdelar som den för med sig. Kyla och halka, slask och elände. Korta dagar som försvinner helt på grund av skolgång och liknande.

Nej, jag konstaterade för länge sedan att jag är en sommarmänniska. Jag trivs bättre när det är varmare ute än vad det är inne, när man kan bada och gå runt i sommarkläder. Att vara ute sent på kvällen och det fortfarande är ljust, och luften är ljummen och luktar levande. För att inte tala om grillfesterna.

Åh, grillfesterna...

Samhällsproblem

I tisdags var det inlämning på den senaste uppgiften, denna gången i kursen text- och bildbehandling. Uppgiften var att välja ett samhällsproblem, och sedan göra en affischserie till detta. Efter mycket velande valde jag att ta upp ämnet barnmisshandel, med BRIS som avsändare.

Idéen som jag arbetade utifrån var att alla sår som barnmisshandel ger inte går att dölja. Psykiska sår som den misshandlade får leva med i resten av sitt liv. Det ska ge en tankeställare till de som ser affischerna. En mer detaljerad beskrivning hittar ni i dokumentationen, som går att ladda hem här.

Underbart

I skolan ska vi arbeta på en kalender åt en förening/organisation som jobbar med att ta hand om djur. Vi hade ett möte med dem igår, och diskuterade lite allmänt runt kalendern och arbetet, och hur vi skulle gå tillväga. Idag skickade de tydligen föregående årets kalender till oss via Posten, och skickade då även ett e-postmeddelande till en i klassen för att informera oss om detta. Jag tänkte att jag skulle citera ett stycke ur detta e-postmeddelandet.

Spara gärna frimärkena på brevet, och ge dem till oss senare! Vi brukar limma utsidan på dem så att stämpeln ej går igenom. På det sättet sparar vi en massa pengar till djuren. =) Bra trix va!

Jag finner inte ord för hur underbart detta är. Så fint, så fantastiskt, så småländskt. Detta gjorde min kväll.

Tvättmaskinen

Jag blir nog lika förbryllad varje gång jag tvättar en hel maskin tvätt. Den tar sån tid på sig att tvätta, jag förstår verkligen inte hur det kan behöva ta så lång tid. Jag kan nästan känna hur jag märkbart åldras under den tiden som det tar för tvättmaskinen att tvätta klart. Rynkor dyker upp och hår växer fram ur öronen. Någon dag ska jag ta en bild på mig själv före och efter att jag satt igång maskinen, så man kan jämföra vad som hinner hända med kroppen under maskinens gång.

Jag tror att den är som en gammal dement tant, som mitt i tvättprogrammet blir osäker på om den körde förtvätten eller inte. Bortkommen och funderande backar den tillbaka och kör den igen, för säkerhets skull.

Terapi

Ikväll har varit en sådan där tom kväll. En utdragen, långsam kväll utan någon som helst mening, där en svag känsla av ångest ligger kant i kant med min brist på motivation. Jag har en förmåga att stundvis kunna dra ner mig själv av relativt onödiga skäl. Att fylla mig själv med uppgivenhet. Ikväll hittade denna ihåligt ekande känslan en väg in genom min oförmåga att fokusera mig. Det finns saker som jag ska göra, som jag måste göra. Men ändå känner jag att jag bara står och stampar på samma plats, så att jag långsamt sliter ut marken under mig till den punkt att den ger vika. När jag väl sätter mig för att ta tag i det så blir det ändå inte någonting gjort. Även om jag vill få det ur vägen, så att jag kan tänka på annat för en stund.

Jag vet inte, hjälplös känns som rätt ord att beskriva det, även om jag vet att det inte stämmer. Jag vill och försöker, men ändå ser jag bara hur alla måsten och förväntningar tyst smyger sig närmare. Jag har tiden, jag har tillfällena, men jag tar inte vara på dem. Istället sitter jag här och känner hur jag gör allt förutom det jag egentligen satte mig för att göra. Prestationsångest förkroppsligad.

Herregud, jag har blivit emo-bloggare.

Så länge skutan kan gå

Jag har gått och förälskat mig lite i denna visan. Den är oerhört vacker, och rätt framförd är den dessutom väldigt mäktig. Evert Taube visste hur visor skulle skrivas.

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Jag blir varm inombords.

Om arbetet

Jag gjorde arbetet som en del av en uppgiften, i ett träd utan grenar på en äng utan kor. Stora moln flög över himlen, jag fick skrattet i halsen och nästäppa. En sjukdom som inte går att bota, trots att man försöker, även om man vill, när tiden är knapp.

Stora tuppar gol över ängarna, korna råmade i sin frånvaro, folket var borta. Var de i stan? Ingen vet. Ingen vill veta. Alla förnekar kännedomen om detta faktum, trots att komockorna statuerar exempel på dåliga lögner, i ett land utan ära och heder. Fatala misstag när man inget förstår, stora tankar om en framtid utan nötkött, men med ljus framförhållning och bleka skjortor. En mustig framtid, inte alls som forntidens gråa dagar, utan som en spektrum av färger som dånar ner i ett hav av prestationsångest.

En hamster utan hjul är som en häst utan ben. Ensam, men inte övergiven för det.

Kaos är granne med Gud

Detta är en inlämningsuppgift till fortsättningskursen i Adobe Photoshop, som blev klar för en vecka sedan nu. Vi fick en vecka på oss att skissa på och skapa en affisch och tre annonser till en pjäs som heter Kaos är granne med Gud.

Detta är min affisch, som föreställer två lägenheter sett uppifrån.

Dåligt uppdaterat

Ursäkta om jag är lite dålig på att uppdatera, men den tid jag sitter hemma försöker jag använda till att arbeta på en inlämningsuppgift som ska redovisas nu på tisdag. Det är en hell del att göra nu, i alla fall om man inte vill stressa med alla uppgifter vars deadlines sakta kryper närmare. Dessutom har jag en del saker med företaget som jag har knuffat framför mig alltför länge. Det är en hård tid framöver.

Tydliga tecken

Jag tycker det är bra med tydliga tecken som talar om för en att det är dags att göra någonting. Som exempel, när man lyfter upp tandkrämstuben och locket på tuben lossnar av sig själv och sitter kvar på handfatet eftersom det har torkat sig fast där. Då vet man att det är dags att rengöra handfatet.

Enkelt, simpelt. Ungefär som en äggklocka, som talar om när det är dags att ta ut maten ur ugnen.

Ola

Jag och Victor är nyss hemkomna från en kväll hos Ola. Han bjöd in oss på hembakt surdegsbröd och te, vilket vi inte tackade nej till efter att ha varit i Karlstad en hel dag och handlat. Till detta tittade vi på en väldigt unik skräckfilm och filosoferade om livet i allmänhet.

Ola är en mycket trevlig och speciell människa. Jag tvivlar starkt på att man skulle kunna hitta någon annan som är som honom. Smålänning är han med, något som bara är positivt.

Dead Space

När det kommer till TV- och datorspel är ingen stor fantast, det vill jag inte påstå. Jag gillar att spela lite då och då, men det blir sällan mer än så. Jag tröttnar så fort på spel, så tiden läggs oftast på annat. Nu har jag dock fått spelet Dead Space till Xbox 360, och har börjat spela det. Tanken var att jag skulle ha Victor vid min sida, eftersom mitt svaga hjärta inte riktigt klarar av dessa spel. Tyvärr blev det inte så, eftersom han inte kände sig riktigt kry, så jag har suttit här och spelat själv en stund.

Jävlar i helvete. Det dröjer inte alltför länge innan själva spelet sätter igång, så jag var inte riktigt beredd på det när det väl skedde. Jag hade bara lärt mig vilken knapp man skulle trycka på för att springa fort, och denna knappen är ganska dumt placerad så jag hittar den aldrig direkt. Varje gång det dyker upp ett monster som jag inte vill bekanta mig med, så letar jag panikslaget efter springknappen och känner hur hjärtat pumpar snabbare. Alltid samma visa. Egentligen borde jag inte spela denna sortens spel, men på något vis blir det alltid att jag sätter mig med dem ändå.

Just nu har jag spelet pausat, eftersom jag nyss smög runt i en kuslig korridor, tills dess att allt ljus släcktes och det blev bäcksvart. Då vågade jag inte mer.

Att vissla

För ungefär 20 minuter sedan gick jag hem från skolan, och tog då sällskap med Karin i klassen. Vi gick och pratade om allt och inget, fram tills dess att vi kom fram till hennes lägenhet och våra vägar skiljdes åt. Den sista biten fick gå helt själv, och för att inte känna mig alltför ensam, så började jag vissla.

Jag visslade och visslade, högt och ljudligt. Jag visslade högre än vad man vanligtvis gör när man går ensam och visslar för sig själv, men brydde mig inte om det. Istället försökte jag vissla högre, så att alla skulle höra mig. Även om jag inte mötte någon, så kände jag att bristen på människor stirrade på mig. Jag var i centrum av ingenting, och höll en konsert för mig själv. Det var mitt sätt att leva lite farligt för en stund, och bara njuta av livet.

Det var en speciell stund jag hade där, helt för mig själv. Sinnesfrid.

Utvilad

Det känns skönt att man har fått sova ut några dagar denna veckan, och det märks verkligen. Jag är relativt pigg nu, även om jag gick upp vid halv åtta, till skillnad från annars då min trötthet kunde mörda folk i min närhet.

Det borde vara obligatoriskt med minst en sovmorgon i veckan.

Studion

Även om jag har varit ledig hela dagen idag, så har jag ändå befunnit mig mer i skolan än vad jag har varit hemma. Jag har i princip arbetat med olika skoluppgifter från när jag gick upp till att jag kom hem, och ändå har det varit en mycket trevlig dag. Vi var nämligen några stycken som hade samlats i skolans fotostudio, för att fotografera till en uppgift som vi har fått som handlar om samhällsproblem. Vi var där och fotograferade i ungefär tre-fyra timmar, och jag tror nog att vi alla känner oss nöjda med resultatet.

Jag bjuder på en bild på mig som Isa tog till sitt projekt. Hon fick nämligen de flesta av oss att vika ut sig framför kameran. Lite sång, lite dans, lite naket. Det kan vi nog sätta som tema för kvällen.

Maktposition

Det är inte ofta, men ibland händer det att jag befinner mig i ett läge där jag har övertaget jämtemot min hyresvärd. Nu har jag hamnat i en sådan situation. Det är nämligen så att Rickard planerar lämna landet, vilket som vi alla vet oftast innebär att man behöver visa upp diverse pappershandlingar för de trevliga människorna på flygplatserna. Rickard var dock inte strategisk nog att förutse att han kanske skulle befinna sig på landsflykt innan han återvände till Sunne, så hans pass ligger faktiskt kvar här. I min lägenhet. I mina händer. Därför ger jag er nu; Rickard Berggren, på den tiden då han var en sneluggad, mustaschlös indierockare.

Det är en kall blick han ger, nästan som en bild på en seriemördare, där man undrar om de ens har en själ gömd någonstans djupt inne i de tomma ögonen. När man frågar sig vad som gick snett, och hur det kunde bli som det blev. Ett fantastiskt fynd det här, måste jag erkänna. Skrämmer mig dock lite att veta att jag kommer dela lägenhet med den här förbrytaren.

Diskberget

Jag har läst Johan klaga på det flera gånger om, fler än vad jag kan räkna. Varje gång så har jag skrattat åt honom, och tyckt det varit roligt att han behöver diska i princip hela tiden. För mig har det inte ansetts vara möjligt att producera så mycket disk som den människan. När jag nu däremot har börjat lata till mig på denna fronten, så har jag börjat inse hur sant han faktiskt har haft.

Ni förstår, min disk lever sitt eget liv, helt oberoende av mig. Den växer och frodas, förökar sig och växer sedan lite till. Varje gång jag tittar in mot köket tycks det ha bildats ännu en ny diskfamilj där bland alla tallrikar och glas. Eftersom Rickards diskställ dessutom är litet och kasst, så är jag begränsad till att bara diska lite åt gången, något som inte alls passar mig. Jag vill diska allting på en gång, och få det ur världen.

Nä, när Rickard kommer tillbaka så ska vi gå och handla oss ett nytt, bättre diskställ. Hand i hand, jag och min sambo.

Smålänningen

Jag brukar spela en hel del på att jag kommer från Småland, och att jag därigenom automatiskt är snål. Egentligen vill jag inte påstå att jag är så snål, mer att jag hatar små, onödiga utgifter som man skulle klara sig utan. Eller stora, onödiga utgifter också för den delen.

Nu börjar dock till och men jag bli lite orolig för mig själv. För några timmar sedan skickade jag iväg ett SMS och ett e-postmeddelande till min mamma, där jag bad henne att ringa upp mig. Billigare så än att ringa själv ansåg jag. Nu sitter jag här och väntar och väntar på att hon ska läsa något av mina meddelande, och ringa mig.

Snål, snålare, Småland.

Omkörd

För bara en vecka sedan höll jag och Victor på för fullt med att pika Isa om hur sällan hon skrev något i sin blogg. Det kunde ta veckor mellan inläggen, som visserligen var långa, fina och matnyttiga, men som trots allt inte kompenserade för den olidliga bloggtorkan däremellan. Som svar på vårt oskyldiga mobbade fick vi bara ursäkter och en utsträckt tunga.

Nu däremot har hon dragit på ett antal växlar och bloggar flitigt. Jag insåg nyss att hon nästan har spottat ur sig fler inlägg än vad jag har lyckats med de senaste dagarna. Detta finner jag mycket oroande!

Men det är tur att hon skriver så fina inlägg.

Alexanders kökstips #2

Har du rotmos på korv liggandes i kylskåpet som du har sparat till ett speciellt tillfälle, bara för att då upptäcka att bäst före-datumet sedan ett par veckor tillbaka har passerat? Frukta inte, det finns en lösning!

Hemligheten är att helt enkelt jämna ut obalansen med någonting lyxigt. Servera rotmoset med en bit blodig entrecôte till, så är ordningen återställd!

Att söka efter kärleken

Jag upptäckte att en av dagens besökare har hittat in på bloggen via Google, genom att söka på ordet kärlek. Lite gulligt, tyckte jag. Att man kan hitta till min lilla, pitoreska blogg genom att söka på ett sådant vackert ord.

Sedan började jag fundera mer på det hela. Den som sökte på detta har alltså sökt efter kärlek på Google. Kanske hoppades han eller hon på att hitta den sanna kärleken? En trevlig människa att dela sitt liv med. Någon att bilda familj med, älska och till slut växa upp och bli gammal tillsammans med. Hur det gick, det får jag kanske aldrig veta.

Vem vet, kanske är ditt livs kärlek bara en Google-sökning bort. Varför inte testa du med?

Nyponsoppan

Jag öppnade nyss kylskåpet och tittade in för att se vad man kunde äta till frukost. I dörren stod min halvfulla förpackning med nyponsoppa, som jag vårdar så ömt. Jag blev förvånad över att den stod där, eftersom jag hade ett starkt minne av att jag har druckit upp den sedan innan. Men eftersom den fortfarande står där så måste det betyda att jag har drömt detta.

Det är det som gör att jag blir så besviken på mig själv. Andra drömmer tuffa saker, som till exempel Isa. Hon har bland annat drömt om leoparder, midsommar och cheezburgers, i en enda stor och galen dröm. Jag däremot, ligger och drömmer om hur jag dricker upp min egen nyponsoppa.

Tänk att drömmar kan ge en prestationsångest.

"Olycklig kärlek"

Det finns så många underbara låtar som handlar om kärlek. Man kan hitta dem överallt. Musikstycken fyllda av vackra citat som förklarar denna speciella känslan. Fina, poetiska, underbara. Samma sak är det med "olycklig kärlek". Det finns ett hav av enkla, vackra och talande låttexter, som sätter ett vasst finger på en känsla som de flesta av oss någon gång har fått uppleva.

Ibland önskar jag att jag var "olyckligt kär", bara så att jag kan citera vackra och sorgliga låttexter.


Fotnot: "Olycklig kärlek" är inom citationstecken eftersom det, som Emil Jensen så vacker har uttryckt sig, inte existerar. Det finns ingen olycklig kärlek, bara idioter. Kärlek kan inte vara olycklig.

Vaken

Som svar på föregående inlägg så lyckades jag med att gå upp klockan 08.58, stänga av mobilen och sätta mig vid datorn. Nu har jag tagit en lång, lugnande dusch och funderar över om jag borde börja med städningen eller med skolarbeten. Något måste jag ju göra, kan ju inte sitta här i mörkret i onödan.

Insåg nyss att jag lär behöva inhandla skyglappar för att klara av detta. Jag gick precis förbi sängen, och var av instinkt på väg att lägga mig i den igen. Stoppade mig själv i farten, utdelade några örfilar och sjasade iväg mig mot soffan igen.

Löftet

Imorgon ska jag gå upp tidigt och jobba med saker som jag måste få gjorda. Jag ska gå upp klockan nio och inte en minut senare, det ska jag göra. Problemet när jag säger sådana här saker är att sängen allting brukar vara extra skön när jag vaknar, så det blir ändå inte att jag stiger upp fören framåt elva. Men nu ska jag upp imorgon, och för att se till att jag gör det så sätter jag nu ett löfte.

Om jag inte går upp klockan nio imorgon bitti, så kommer jag avslöja någonting pinsamt om mig själv. Jag vet inte vad ännu, men det blir i så fall något som jag egentligen inte skulle skriva.

En god människa

Jag måste vara en riktigt snäll människa, egentligen. Jag har insett att varje gång jag kommer hem till lägenheten och stänger dörren efter mig, så fiser, fiser och fiser jag. Jag fiser så mycket att man ser hur saker på avstånd tycks darrar av all gas i luften. All luft som jag har samlat på mig under dagen släpps ut, som att det inte skulle finnas någon morgondag.

Varför anser jag då att detta gör mig till en god människa? Jo, det är på grund av det faktumet att jag bunkrar upp allt detta när jag umgås med andra. Jag märker inte ens av det själv. Min kropp håller per automatik inne otrevliga gaser när jag är med mina vänner, och håller alla lyckligt ovetandes om detta.

Att jag gör något så snällt och osjälviskt helt per automatik, det måste väl ändå betyda att jag är en mycket snäll människa innerst inne?

Lugn morgon

Upptäckte igår att Tracy Chapman hade släppt ett nytt album. På grund av detta har denna morgonen gått från en övertrött ångestmorgon fylld med sänglängtan, till en lugn och harmonisk morgon.

Tänk vad lite musik kan göra.

Bikten

Jag är mitt uppe i ett projekt att tjäna in mina 800 kronor igen. Det händer nämligen rätt så ofta nu för tiden att jag råkar "glömma" att lämna matkupongen när jag äter i skolan. Jag vet inte vad jag ska förklara denna plötsliga våg av glömska med, men kanske är det stressen som gör sig märkt?

Jag hoppas att jag får minnet tillbaka snart. Tills dess så fortsätter jag helt enkelt med att tacka mattanterna lite extra för maten.

Kreationister

Så kallar sig den skara människor som anser att Jorden är 6 000 år gammal och skapad av en gubbe uppe bland molnen. De anser att Gud ligger bakom allt och alla, och att han skapade människan som sin avbild. Motsatsen till denna tro kallas för evolutionism, som helt enkelt innebär att människan härstammar från aporna och att Jorden är bra mycket äldre än vad kreationisterna påstår. Detta är något som kreationisterna kallar för lögner och påhitt, och menar att det rent ut sagt är löjligt att tro att världen skulle fungera så. Detta tycker jag är väldigt roligt, eftersom allt det som de anser bevisar deras egna teorier står samlat i en tjock sagobok, som de kallar för Bibeln.

Det värsta med detta är hur de i princip tvingar in denna världssyn i sina barn. Det är inget annat än ren och skär hjärntvättning, när de predikar inför barnen om vad de ska säga om någon påstår att jorden är åtskilliga miljoner år gammal. "Were you there?" ska de svara, med handen på Bibeln och hjärnan långt upp i tjocktarmen. På detta vis lär barnen sig att vara trångsynta, konservativa och att inte tänka logiskt, som alla andra duktiga kreationister. Det känns som att de lever kvar på medeltiden, med skrämseltaktiker om vad som händer om man inte är duktig och lyder.

Det senaste från kreationisterna är för övrigt att Adam och Eva levde tillsammans med dinosaurier i Edens lustgård. De har helt enkelt insett att det inte längre går att förneka att dessa fjälliga jätteödlor faktiskt har funnits till.

Bloggångest

Jag har fått för mig att jag vill skriva två inlägg per dag denna månaden, bara för att testa hur svårt det är. Hittills har det ju gått hyfsat bra, och jag vet en hel del som jag kan skriva om. Problemet ligger bara i hurvida det jag kan skriva om är intressant att läsa eller inte. Men å andra sidan, hur mycket intressanta saker skriver jag om, egentligen? Jag tänkte att jag helt enkelt ska sammanfattar några av de sakerna som jag är osäker på om jag ska skriva, så får ni skriva en kommentar om ni tycker att jag borde spinna loss på något av dem. Annars så är det mest för att jag vill få ut det ur mitt system.

• Har ni tänkt på vilket lustigt ord ananas är egentligen? Det borde ju skrivas "annanas", med tanke på hur det uttalas. Dessutom så har jag nu fått uppleva hur öm man blir på tungan av att äta för stora mängder färsk ananas. Det är Djävulens frukt helt enkelt.

• Det stod en gatumusikant och spelade fiol utanför ICA igår. Hon hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Hon försökte skapa en falsk närhet till mig, den jäveln. Egentligen var det bara mina pengar som hon hälsade på. Ändå har jag lite skuldkänslor för att jag inte gav henne några pengar.

• Det diskuterades flitigt om kreationisterna ikväll. Man har ett visst förakt till sådana naiva, hjärntvättade människor, som viftar bort bevis efter bevis i tron på någon högre makt. Men främst hatar jag deras hjärntvätt av småbarn, och formar dem till avbilder av sig själv, istället för att ge dem en chans att bilda sina egna åsikter.

Myssubstitut

Jag tror att jag omedvetet går runt och saknar någon form av fysisk närhet. Nu pratar jag inte om sex eller sådana saker, utan helt enkelt "vanlig" fysisk närhet, så som kramar och att hålla hand. Känslan av att hålla om någon, och att bli omhållen. Sådana saker. Jag känner mig inte nerstämd, ledsen eller ensam, utan det hela gestaltar sig i mina handlingar. Saker jag kommer på mig själv med att göra.

Som exempel så satt jag i ungefär en timme på förmiddagslektionen och luktade på mina egna vantar, eftersom jag tyckte att de hade en varm och mysig doft. Jag tryckte dem nära näsan och andades in med djupa andetag, samtidigt som jag lyssnade på redovisningar från mina klasskamrater. Det hela fortsatte under kvällen, då jag satt i Victors soffa och kramade om en soffkudde mest hela tiden. Jag kände mig trygg och mådde bra med den där kudden. Det var en bra kudde.

Jag misstänker att det blir såhär för att Julen närmar sig. Jag brukar bli lite extra nostalgisk vid den här tiden på året.

Valvakan

Sitter vaken och följer valvakan med Fredrik och Filip. Inte fullt så seriöst som de traditionella valvakorna, men väl så mycket mer vinklat och underhållande. Jag håller på Obama i valet, då jag länge har ansett att Demokraterna har haft de vettigaste åsikterna. Det känns som att USA har haft nog med konservativa gubbar vars lojalitet ligger gömd långt ner i plånboken på landets överklass. För att inte tala om alla militanta kristna, som anser att religion är en viktig faktor för någon som ska fatta politiska beslut.

Jag planerar sitta uppe ett tag till, i alla fall för att se resultatet från några av delstaterna. Rekommenderar för övrigt att alla ser Magnus Betnérs inslag från debatt ikväll. Om ni inte har sett den så lägger jag till den här under.

Dyraste maskeraddräkten

Vad som skulle ha varit en billig och lättgjord maskeraddräkt blev istället lördagkvällens förmodligen dyraste utklädnad. Ett litet misstag under tillverkningen av min YouTube-dräkt satte igång larmet på skolan, vilket ledde till att Securitas tog en titt förbi för att se till så att allting stod rätt till. Prislappen på detta, som får betalas ur min studentplånbok, hamnade på 800 kronor. Det kan minst sagt kännas lite omotiverat. För att man ska förstå vidden av detta, så tänkte jag att jag ska göra lite jämförelser.

800 kronor är likamed...

• ... 4,5 timmar massage av aggresiva hälsoterapeuter.
  
• ... 32 måltider i skolmatsalen.
• ... 100 liter mjölk.
• ... 400 förpackningar lågbudgetnudlar.
• ... 1 600 portioner pasta och köttfärssås på IKEA nu när de firade 50 år.
• ... alla säsonger av Futurama på DVD.

Skåningar

I princip alla svenska indieband kommer från Skåne. Bandet bob hund måste vara ett lysande exempel på detta, eftersom de förmodligen är störst i Sverige inom sin genre. Det är inte utan att man undrar varför det är så. Victor berättade för mig om hur bob hund brukar stämma ur alla sina instrument när de spelar, så att det medvetet låter trasigt och ostämt.

Jag tror nog att skånskan är motsvarigheten till ostämda instrument.

Små saker

Små saker som gör att man kan stå ut med att bo och leva i det kalla och glest befolkade landskapet som så ironiskt heter Värmland. Detta är en del av min verklighetsflykt.

Shoppinglistan

Nu ska jag cykla iväg och handla. Som vanligt så skriver jag en liten lista över vad jag behöver köpa, så att jag inte glömmer bort något viktigt.

Efter Halloween-festen

Som en stor, suddig parentes så vill jag påpeka att jag skriver detta i berusat tillstånd, så eventuella fel eller liknande får ni leva med. Jag vill bara få ur mig hur jag känner innan jag lägger mig för att sova efter en händelserik kväll.

Jag är nyligen hemkommen från en Halloween-fest i matsalen på skolan som, taget ur allt sammanhang som jag snart kommer ta upp, var väldigt lyckad. Det var trevlig stämning, mycket folk och väl uppstyrt. Jag kom dit utklädd till YouTube (bild kommer imorgon när de börjar dyka upp på Facebook), vilket var väldigt uppskattat av många. Jag vann faktiskt till och med priset för bästa utklädnad, något som var mycket roligt, även om det mest var symboliskt. Jag fick, bland annat, Spice Girls-filmen på VHS som pris, något som jag kommer att skryta mycket med framöver.

Det som drog ner hela kvällen var två personer som var med på festen. Två väldigt konstiga människor, vars syn på livet och allt därtill är väldigt rubbat. Jag blev bland annat spottad på av den ena, blev nertacklad och förolämpad, allt utan någon som helst anledning. Jag hade inte pratat med dem, kommenterat dem eller ens tittat åt deras håll, men ändå gick de ut för att förstöra kvällen för mig och för andra. Jag förstår mig inte på sådana människors sätt att tänka, när de helt oprovocerat skada och såra andra människor. Det är en sak och bråka med andra, när det sker på lika villkor, men när den andra parten varken vill eller är road av det, så är det utom mitt förstånd varför man agerar som de gjorde. Jag har nu ont i min vrist, och har skrapsår på armen efter tacklingen, som skedde samtidigt som jag stod och pratade med en annan. Jag försökte att efter tacklingen prata med dem, men fick inte ett vettigt ord från någon av dem. Eftersom jag inte ville sjunka till deras nivå, så försökte jag bara prata vettigt med dem istället för att ge tillbaka, men fick som sagt inget vettigt svar alls. Istället så betedde de sig precis lika illa som man kunde förvänta sig av dem.

Ett stort tack till Isa, som flera gånger under kvällen gjorde precis vad jag ville, men inte kunde, vågade eller tordes göra mot dem. Du var en klippa under hela kvällen, och du ska veta att det uppskattas väldigt mycket. Det värmer i hjärtat.