Ett klantigt geni

Tidigare ikväll stod jag och tillagade en fin kvällsmat till mig själv. Efter att ha granskat kylskåpet och frysens djupaste gömmor hade jag bestämt mig för att pasta och köttbullar, tillsammans med stekt lök och lite grönsaker var melodin för kvällen. Jag började koka pastan, samtidigt som jag skar upp grönsakerna och hackade löken. Samtidigt satte jag igång plattan till stekpannan, och började steka köttbullarna. När jag var klar med grönsakshackandet tyckte jag att jag skulle börja plocka undan lite efter mig. Men tyvärr tänkte jag mig inte riktigt för när jag gjorde detta.

Skärunderlägget, som jag hade använt för att hacka lök och skiva grönsaker, råkade hamna lite klantigt ovanpå en hög jämte spisen. Under en kort stund då jag hade ögonen på pastan, gled den ner från högen, ner mot den varma plattan. Direkt när jag upptäckte detta knuffade jag bort den, men den hade redan blivit lite skadad i hörnet av värmen. Där stod jag med ett fult, disformerat skärunderlägg och funderade över vad jag skulle göra av denna fula plastbit.

Det var då jag fick genidraget! Jag tog fram min största kniv och skar bort det hörnet som hade kommit i kontakt med plattan, det uppenbara beviset på min klantighet. Plötsligt hade jag skapat mig ett designat skärunderlägg, och ett riktigt flådig sådant om jag får säga det själv. Om någon frågar mig varför det ser ut som det gör så kan jag nu bortförklara det med att det är designat och dyrt.

Jag tror att jag har räddat min heder ännu en gång!