Kundvagnen

Alltid när jag handlar så blir det att jag tar en bärkorg som jag går runt och kånkar på mina varor i. De är slitna och otympliga att bära på, men det blir ändå att man rycker åt sig en när man går in i butiken för att handla. I vissa affärer finns ju de där lyxigare varianterna, som har ett långt handtag på, så att man likt en resande pensionär kan dra dem efter sig. Smidigt, men de har faktiskt också sina nackdelar. Så fort man kommer fram till kassan, har lagt upp varorna på bandet och ska ställa ifrån sig sin korg så har de ställt stapeln med använda korgar så konstigt att man först får dra ut den en bit, sätta dit sin korg och sedan putta in korgtornet igen. Därför blir det aldrig att jag använder dessa lyxkorgar.

Kundvagnen däremot, den har jag nog aldrig tagit när jag har gått och handlat själv. Bara på IKEA och Gekås. Därför bestämde jag mig i måndags för att göra just detta! Jag gick till och med så långt att jag tog med mig ett sånt där litet plastmynt från Skatteverket som jag använde, istället för ett riktigt mynt. Jag drog försiktigt ut min kundvagn och puttade den med mig in i affären. Jag kryssade runt med den bland hyllorna, la varsamt ner sakerna från min inköpslista i den och kände mig viktig. För så kändes det. Med vagnen kände jag mig på något vis lite bättre, som en mer erfaren konsument. Jag hade gått förbi det där stadiet när man använde korg, och hade nu utvecklats till en fullvuxen storhandlare. Jag stannade lite extra på varje ställe och jämförde varorna, innan jag självsäkert valde ut en vinnare. Förstapriset var en plats i min vinnarvagn.

När allt var betalt och jag var tvungen att säga hej då till vagnen, slog verkligheten mig som en bil i hög fart. I min hand hade jag nu en alltför tung tygkasse, och en alltför lång väg hem framför mig. Med tunga kliv begav jag mig hemåt, och jag saknade min nyblivne vän mer och mer för varje steg jag tog.