Stjärnbrist

Det är en regnig kväll i Sunne. Himlen består av ett enda stort hav av mörka moln, som täcker allting som göms där ovan. Stjärnorna och månen. Jag har stannat upp och tittat på stjärnor förut, men i kväll var det nog första gången som jag har stått och tittat på stjärnbristen. Det är nästan lika vackert det. Avsaknaden av något som ska vara där, något familjärt, något som hör till, men som just för stunden inte existerar. Möjligheten att hitta på egna stjärntecken, utan att vara fast i samma gamla mönster som människor har stirrat sig blinda på i årtusenden före oss. En tom himmel, en nystart. Inga konsekvenser, inga spår efter tidigare kvällar. Bara samma gamla himlavalv, med eller utan moln. Det är ju trots allt fortfarande samma himmel, även om molnen gör sitt bästa för att vi för en kort stund ska kunna bortse från detta faktum. Men även om man håller handen framför någonting, så betyder inte detta att det upphör att existera bortom ens förnekande fingrar. Tvärt om. Genom att försöka få saker att försvinna, så stärker man bara dess existens, så att nästa gång som molnen skingras och stjärnorna lyser igenom, så känns det som att de lyser desto starkare.

Jag vet inte varför jag skriver detta, men se det som något slags apatiskt försök till känslosam filosofi, signerat av en cynisk romantiker. God kväll.