Jag gillar promenader. De ger mig en chans att få samla mina tankar, något som jag känner att jag kan behöva göra alltför ofta. Man klär sig varmt och beger sig ut för att vandra utan mål. Vilken väg som man kommer välja i nästa korsning bestäms först i sista sekunden. Ikväll hamnade jag liggandes på en kyrkogård, med frostigt gräs under mig, och med stjärnorna över mig, knappt synliga genom rökmolnen från mina andetag. Det var en rofylld plats, där jag hade kunnat ligga kvar länge och bara titta och fundera.
Stjärnorna är någonting som jag ständigt återkommer till, då de är nästintill magiska för mig. Två människor kan befinna sig flera hundra mil från varandra, men genom stjärnorna ändå kunna titta på en gemensam punkt. Geografiska avstånd upphör att existera, med hjälp av några små, lysande prickar av ljus. Är inte detta ett mirakel i det lilla så säg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar