Nu är jag nyligen hemkommen från Halmstad, Malmö och Helsingborg. I måndags blev jag, i yrvaket tillstånd, tillfrågad om jag ville följa med till Tylösand. Fem minuter senare satt jag, lika yrvaken, i passagerarsätet på grannens bil, på väg mot familjens lilla stuga. Samtidigt smidde jag planer för tisdagen, då Dropkick Murphys spelade på Malmöfestivalen. På måndagkvällen blev det därför att genom Johan på telefon boka biljetter ner till Malmö, för att där sen mötas upp med min framtida klasskamrat Viggen.
Väl på plats var det relativt folktomt framför scenen. Vi kom fram ungefär tjugo minuter innan de skulle börja spela, och passade på att titta till lite runt scenen. För varje minut som gick samlades det mer och mer folk runt scenen, och innan jag visste ordet av det hade folksamlingen gått från spridda publikpölar till fullt publikhav. Efter ett kort tal om säkerheten från någon random människa kom Dropkick Murphys in på scenen, och det irländska helvetet brakade lös. Folk hoppade och dansade, moshpiten drog igång och ölburkar flög åt all världens håll. Till slut blev lusten och danssuget för stark även för mig, och jag gav mig in i vevandet. Några låtar senare, aningen varmare och med lite trasigare skor, letade jag mig utåt mot säkrare mark, för att där leta upp Viggen som nyligen hade hittat ut ur fotodiket. Därefter blev det att stå på behagligare avstånd och titta på, samtidigt som folk kom skuttandes förbi oss med brutna ben och blodiga händer.
Till slut blev det en strax över timmen lång spelning, där de körde mestadels äldre låtar blandat med godbitar från senaste skivan. Efter att ha lämnat scenen en gång, lydde de publikens uppmaning och kom in igen för att köra en kort avslutning, den underbara I'm shipping up to Boston. Det var en härlig konsert, men visst saknade man en hel del låtar som känns obligatoriska att spelas. Men man kan väl inte klaga, det var som sagt en mycket fin spelning!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar