Att få hår

Puberteten och allt det där, det känns som en evighet sedan nu. Det var mycket som hände på en och samma gång, speciellt i hårväg. Man får hår överallt. Det växer som ogräs och sprider sig likt en könssjukdom i en högstadieklass. Varje ny gång man tittar sig i spegeln har man fått hår på minst två nya ställen (varav ett man inte ens visste att hår kunde växa på). Som att någon har släppt en hårnapalm på en, för att sedan lämna en för att sakta självdö av sin egen kroppsbehåring. Men sedan avtar det, lika snabbt som det började. Men det slutar inte för det, tro inte det. I alla fall inte om man är kille.

Först det senaste året har håret börjat växa på min bröstkorg. Eller ja, när jag säger bröstkorg så menar jag väl snarare bröstet med omnejd. På samma sätt som att folk som bor i Arkösund säger att de bor i Norrköping. En sorts självförnekelse alltså. Det är området mellan bröstvårtorna som det handlar om, och det är inte direkt hår, utan mer fjun. Sådana som man måste komma på tok för nära för att se. Ni vet, intima stunder och läkarundersökningar. Men finns där, det gör dem. Det började med raggarsträngen, som sedan likt en stubin har jobbat sig uppåt från naveln, och nu smäller av i ett fyrverkeri av fjun och enstaka, mörka hårstrån över min pojkbringa. Ett skådespel av sällan skådat slag.

Det ska bli spännande att se vart detta tar vägen. Hur ser framtiden ut för mig? Hårtofsar som sticker upp från nacken på t-shirten? Näshårstrimmer? Regelbundna besök hos en specialist för "samma gamla vanliga", en Brazilian wax? Kom igen nu, kroppen. Nog är nog. Istiden tog slut för längesedan. Var sitter pausknappen?