Med mustaschen i backspegeln

För ungefär tre-fyra månader sedan nu, så testade jag mig på att odla mustasch. Ett projekt som under den tiden det pågick kändes någorlunda lyckat. Det gick så långt att jag stundvis till och mer var nöjd med den. Såhär i efterhand däremot kan jag inte säga att det är någonting som jag borde gå och göra om. Ett fatalt misstag. Ett nutida Tjernobyl på min egen överläpp. Nej, fy.

Ett ljus i bloggmörkret

Kan ni tänka er att jag faktiskt har lyckats sätta mig ner och skriva ihop någonting här? Det är knappt så att jag tror på det själv. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn som det så vackert heter. Nu är jag visserligen varken blind eller fjäderbeklädd, men detta korn i form av ett blogginlägg har jag ändå lyckats gräva fram. Jag vet inte riktigt vad det ska handla om ännu, då det kom till världen högst oplanerat, men det återstår att se.

Det har hänt en hel del sedan jag gled iväg in i glömskan senast. Bland annat så har jag slutat bita på naglarna, något som mer eller mindre kan ses som ett stordåd från min sida. Ni ska förstå att jag är definitionen av en nagelbitare. Jag har bitit på fingernaglar, tånaglar, andras naglar. Allt som har kommit i min väg. Jag har bitit så mycket att det har svidit och kommit blod, så att fingrarna har upphört att klassas som fingrar och istället övergått till att vara små, oidentifierbara köttstumpar. Men nu så har jag alltså på något vis lyckats få pli på mig själv, och helt sonika låtit dem växa ut. Mina fingertoppar pryds numera av en vit rand längst ut på naglarna, vilket ger mig minnesbilder från när jag var ungefär fem år och ännu inte hade letat mig in i nagelbitandets mörka värld. Det om något ser jag som ett tydligt bevis på min nagelbitarberoende.

Nu lämnar jag er för denna gången, med ett harklande löfte om att jag ska skriva snart igen. Vem vet vad jag kanske har lyckats sluta bita på tills dess?

Toalettfunderingar del 2

Ja, ungefär såhär.

Toalettfunderingar

Jag tror att min och Rickards tandborstar har ett väldigt dåligt förhållande till varandra.

Ljusglimtar

Efter ett par intensiva månader fyllda med skolarbeten, jobb och annat tidsslukande så börjar jag äntligen känna att saker och ting lättar upp för mig. Sten efter sten har förflyttats bort från mitt bröst och plötsligt så känns vardagen lite mer hanterbart igen. Som flera av er har märkt och påpekat så har bloggen blivit lidande, men jag kände att detta var ett nödvändigt ont. Jag vet inte riktigt hur mycket mitt poänglösa rabblande betyder för folk, men det är trevligt att veta att det inte flyter obemärkt förbi när inläggen börjar tryta. Det ger en lite extra motivation att sätta sig att skriva.

Den senaste veckan har varit fylld med ljusglimtar som har lyst upp vintermörkret, både i och utanför skolan. Fina, och stundvis oväntade. Jag tror inte att jag har lyckats greppa tag om allting ännu, men det gör det inte sämre för det. Jag ligger bara här på rygg, och försöker sätta ihop de pusselbitar av surrealism som svävar planlöst ovanför mig.

Jag stannar bara upp för att sluta ögonen och le lite grann.

Min dag

Idag tappade jag en potatis.

Pappa och fläskpannkakan

Min pappa är inte den som brukar få för sig att laga mat här hemma. Istället så är det i princip alltid Mamma som får ställa sig vid spisen för att sätta ihop luncher och middagar åt familjen. Det finns dock ett undantag från den här regeln, och det är när någon nämner det magiska ordet fläskpannkaka. Då avbryter Pappa vad det än är som han håller på med för stunden, sträcker på ryggen och tågar stolt iväg mot köket. För är det någonting som han vet hur man tillagar, så är det fläskpannkaka. Det är osäkert hur länge det är som han har haft ensamrätten på denna maträtt, men det är helt klart tillräckligt länge för att det ska ha blivit en väl inrotad tradition inom familjen. Det är ingenting som man rubbar på, det bara är så.

Ett stort ögonblick för Pappa, som han brukar återberätta för oss, är när min bror som jobbar på en fin restaurang uppe i Stockholm ringde ner till honom en kväll. De skulle tillaga fläskpannkaka till en gäst, vilket hade fått min bror att tänka på Pappa. Därför ringde han och bad om Pappas recept på fläskpannkaka, för att då servera den på restaurangen. Man kan nog säga att detta var en viktig punkt i Pappas liv. Han hade blivit upptäckt, likt ett band som just hade fått skivkontrakt. Det var en bekräftelse av något slag.

Idag är sista dagen i Ljungby innan jag beger mig tillbaka till Sunne. Ni behöver förmodligen inte gissa alltför många gånger vad det blev till lunch, dagen till ära.