Pappa och fläskpannkakan

Min pappa är inte den som brukar få för sig att laga mat här hemma. Istället så är det i princip alltid Mamma som får ställa sig vid spisen för att sätta ihop luncher och middagar åt familjen. Det finns dock ett undantag från den här regeln, och det är när någon nämner det magiska ordet fläskpannkaka. Då avbryter Pappa vad det än är som han håller på med för stunden, sträcker på ryggen och tågar stolt iväg mot köket. För är det någonting som han vet hur man tillagar, så är det fläskpannkaka. Det är osäkert hur länge det är som han har haft ensamrätten på denna maträtt, men det är helt klart tillräckligt länge för att det ska ha blivit en väl inrotad tradition inom familjen. Det är ingenting som man rubbar på, det bara är så.

Ett stort ögonblick för Pappa, som han brukar återberätta för oss, är när min bror som jobbar på en fin restaurang uppe i Stockholm ringde ner till honom en kväll. De skulle tillaga fläskpannkaka till en gäst, vilket hade fått min bror att tänka på Pappa. Därför ringde han och bad om Pappas recept på fläskpannkaka, för att då servera den på restaurangen. Man kan nog säga att detta var en viktig punkt i Pappas liv. Han hade blivit upptäckt, likt ett band som just hade fått skivkontrakt. Det var en bekräftelse av något slag.

Idag är sista dagen i Ljungby innan jag beger mig tillbaka till Sunne. Ni behöver förmodligen inte gissa alltför många gånger vad det blev till lunch, dagen till ära.