Ett ljus i bloggmörkret

Kan ni tänka er att jag faktiskt har lyckats sätta mig ner och skriva ihop någonting här? Det är knappt så att jag tror på det själv. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn som det så vackert heter. Nu är jag visserligen varken blind eller fjäderbeklädd, men detta korn i form av ett blogginlägg har jag ändå lyckats gräva fram. Jag vet inte riktigt vad det ska handla om ännu, då det kom till världen högst oplanerat, men det återstår att se.

Det har hänt en hel del sedan jag gled iväg in i glömskan senast. Bland annat så har jag slutat bita på naglarna, något som mer eller mindre kan ses som ett stordåd från min sida. Ni ska förstå att jag är definitionen av en nagelbitare. Jag har bitit på fingernaglar, tånaglar, andras naglar. Allt som har kommit i min väg. Jag har bitit så mycket att det har svidit och kommit blod, så att fingrarna har upphört att klassas som fingrar och istället övergått till att vara små, oidentifierbara köttstumpar. Men nu så har jag alltså på något vis lyckats få pli på mig själv, och helt sonika låtit dem växa ut. Mina fingertoppar pryds numera av en vit rand längst ut på naglarna, vilket ger mig minnesbilder från när jag var ungefär fem år och ännu inte hade letat mig in i nagelbitandets mörka värld. Det om något ser jag som ett tydligt bevis på min nagelbitarberoende.

Nu lämnar jag er för denna gången, med ett harklande löfte om att jag ska skriva snart igen. Vem vet vad jag kanske har lyckats sluta bita på tills dess?